Klockan är slagen och sömnen kallar, men hjärnan spinner på högvarv just nu. Ur högtalarna hör jag italienska ord som tilltalar mig och som jag trivs med. Fötterna är lite blöta efter utspilld öl och lite promenad i nattregnet. Näsan snorar och jag funderar på vilka sängkläder jag ska bädda sängen med innan jag väl kan lägga mig. Men det är inte allt som finns där inne i hjärnans alla kanaler nu.

  Det är lite enastående hur mycket det är att möjligt att minnas. Från små detaljer kring uppväxten med olika mönster på rullgardinerna, till vad som skedde igår. Efter de senaste veckorna bär jag med mig en mängd minnen och upplevelser jag sent kommer glömma. Personer jag träffat som får mig att må bra och saker jag gjort som jag är glad att jag väl gjorde, och inte sköt på mer framför mig.

  Husen på bilden är en del av alla minnen jag bär med mig. Jag kan ta mig tillbaka till den här platsen i morgon och promenera förbi och lyfta blicken om jag vill. Men vill jag det? Den blå himlen mot de grå huskropparna – för mig är kontrasterna stora, men samtidigt tycker jag mig känna en viss harmoni i det också.

  Men så finns där också andra minnen. Som breven jag får och inte förstår mig på varför jag får, och varför personen i fråga måste få för sig att jag ska ta någon sida bara för jag får brev skickade till mig. Har andra problem får de väl lösa dem själva. Men även breven jag inte får minns jag… och de.. det är nog det mest sorgliga för stunden.

  Nu ska jag bädda sängen!