.. sägs ju vara röd.. så jag bidrar med en bild från diskhon i köket så här på lillejulafton. Det verkar vara som en del inte vågar inse vart kött egentligen kommer ifrån. För mig är det självklart. Är ju uppväxt med jakt och stycka djur. Minns så väl hur jag och min bror när vi var små sprang runt med vars en älgklöv (säger man så? eller är det en klov? en klov – flera klövar… hm.. tål att funderas på) i handen och lekte medan pappa och de andra jägarna styckade älgen. Eller alla fågeljakter då jag sprang runt likt en apportör och hämtade gräsänderna eller fasanerna som föll från skyn efter välplacerade hagelsvärmar.

  Mat ska man inte vara rädd för. Och då inte heller vart den kommer ifrån. Hellre ett styckat rådjur på köksbänken än en snabbprocesad slaktgris.

  God jul!

  Ibland kan man fundera om allt det man ser verkligen är vad man ser eller om det bara är en fasad som döljer något annat. Gick förbi de här husen för någon dag sedan, och de om något visar ju på att ibland värdesätts fasaden mer än innehållet. Men om det är innehållet man vill åt.. då är ju i och för sig fasaden bara en bräcklig yta som det är rätt enkelt att hitta sprickor och hål i.

  Fasader har vi alla. Sen om de är bra eller dåliga, det är ju upp till betraktaren. Jag vet jag också har en fasad. Vissa ser bara den, andra ser förbi den. Likväl ser jag ibland bara fasaden hos andra, men hos vissa ser jag insidan också, och det uppskattar jag.

  Har ni någon gång funderat på hur otroligt enformig en dialog blir om det bara är en som talar…

  Skakningarna slår genom bussen likt hammarslag mot mitt huvud och jag känner hur det bultar. Körbanan liknar ett hönsaskinn, men av packad is och snö. Minuterna flyter förbi – blir till timmar. Jag flyr bort i en fjärran värld och kopplar av. Sakta låter jag tröttheten omfamna mig och vagga mig i sin famn medan jag hör orden sjungas för mig. En fjärran tid som jag minns – strålkastarna som lyser upp den mörka asfalten i den skånska sommarnatten och en låt på återuppspelning…

  //… treat me like a renegade / I’m as patient as a chain-reaction / but I’m not afraid / we’re gonna leave all the troubles behind by the turnpike / going away – you know what it feels like / I’ll never let you go…//

  Helgen spenderades i Luleå med vänner. En väldigt bra och trevlig helg. Snön vräkte ner hela tiden och jag njöt av varenda sekund även om jag ibland lyckades klämma ur mig ett klagomål eller två. En helg som verkligen visar att med rätt människor runt omkring sig behöver kan man verkligen njuta av livet ända ut i fingerspetsarna.

  … strålkastarna slår mot den vita snön omkring mig. Livet är en resa och vi styr det själva, men nu.. just nu låter jag busschauffören ta hand om mig.

  Solen sänker sig långsamt ner mot horisonten. Snön som fallit under förmiddagen bäddar in allt i ett vitt duntäcke. Endast älven flyter obehindrat förbi med sitt mörker. Klockan är 12:38 och snart är mörkret här.

  Gjorde en liten knasig sak idag. Borde inte gjort den, men gjorde det ändå. Aja. Så är livet ibland.

  Klockan är slagen och sömnen kallar, men hjärnan spinner på högvarv just nu. Ur högtalarna hör jag italienska ord som tilltalar mig och som jag trivs med. Fötterna är lite blöta efter utspilld öl och lite promenad i nattregnet. Näsan snorar och jag funderar på vilka sängkläder jag ska bädda sängen med innan jag väl kan lägga mig. Men det är inte allt som finns där inne i hjärnans alla kanaler nu.

  Det är lite enastående hur mycket det är att möjligt att minnas. Från små detaljer kring uppväxten med olika mönster på rullgardinerna, till vad som skedde igår. Efter de senaste veckorna bär jag med mig en mängd minnen och upplevelser jag sent kommer glömma. Personer jag träffat som får mig att må bra och saker jag gjort som jag är glad att jag väl gjorde, och inte sköt på mer framför mig.

  Husen på bilden är en del av alla minnen jag bär med mig. Jag kan ta mig tillbaka till den här platsen i morgon och promenera förbi och lyfta blicken om jag vill. Men vill jag det? Den blå himlen mot de grå huskropparna – för mig är kontrasterna stora, men samtidigt tycker jag mig känna en viss harmoni i det också.

  Men så finns där också andra minnen. Som breven jag får och inte förstår mig på varför jag får, och varför personen i fråga måste få för sig att jag ska ta någon sida bara för jag får brev skickade till mig. Har andra problem får de väl lösa dem själva. Men även breven jag inte får minns jag… och de.. det är nog det mest sorgliga för stunden.

  Nu ska jag bädda sängen!

  Jag blev lite halvt påtvingad att ta lite ledigt från jobbet – annars hade mina kvarvarande semesterdagar försvunnit. Sagt och gjort tog jag lite avkopplande semester. Blev en sväng till Stockholm, men även Wroclaw och Krakow. Mesta tiden av semestern har jag bara varit renodlad egoist och tänkt mig själv. Då ingår det att ibland slå sig ner på ett trevligt café, beställa en kopp te och croissant, samt en avslutande cognac. Nåja, nu tog jag cognacen först och sedan det andra, men gott var det.

  I Krakow och Wroclaw träffade jag vänner från en svunnen tid. Har inte sett dem sedan vi skiljdes åt i ett avlångt land i söder 2009, men när vi sågs kändes det som att vi inte varit ifrån varandra någon längre tid. Kul var det och jag ska säkerligen åka ner och hälsa på fler gånger framöver. Tänker dock inte låta det gå så lång tid som det gjorde nu innan vi ses igen.

  Även i Stockholm blev det till att träffa vänner och koppla av. Nåja, inte bara avkoppling, för när en 4-åring drar i dig och vill leka, ja då blir det inte mycket till avkoppling. Har tappat räkningen på hur många gånger jag blev fängslad, huggen med svärd eller fick agera häst. Så går det när livet levs här och nu.

  Jag förstår inte alltid varför och hur. Men ge mig bara ett svar. Ett svar brukar underlätta, men det är ju inte alltid man får som man önskar. Men att säga att man vill ge ett svar, och sedan inte göra det är indirekt också ett svar. Ofta ett mer tydligare svar än något annat man kan ge. Så ja, det är nästan så jag ska be dig vara tyst, för du är rätt duktig på det.

  Det enda tråkiga är väl att jag tycker tystnadens svar är det fega svaret. Det där svaret man tar till när man inte vågar säga det man egentligen vill säga. Så ja, det är ett fegare svar och därmed nu det enda svaret jag vet jag kommer få, men jag ger en respit så får vi se om det kommer något annat svar. För ja, det är ju så otroligt hemskt att säga vad man tycker och vara ärlig. Nästan så hemskt som att gå på en cykelväg en solig sommardag.

  Det är bra med växel och småmynt ibland. Vi får se om jag får någon nytta av de jag har i den här skålen om inom några dagar. Skruvarna däremot.. de tänker jag låta ligga kvar. Gör väl inget om man har en eller två lösa…

  Har bänkat mig i favorit-fåtöljen en stund nu och avnjutit lite Solsidan. Perfekt underhållning en söndag när molnen gör att allt får en lite gråaktig färg ute. Skönt att bara koppla av och få några goda skratt serverade på silverfat.

  Helgen i övrigt har varit riktigt lugn och skön, förutom AW:n i fredags som slutade 02.30 på natten. Skönt att bara käka lite gott och träffa nya människor. Lördagen blev också rätt lat, men som tur var fick L ut mig på promenad, annars hade risken varit stor att jag bara bänkat mig själv i soffan hela dagen. Nu fick jag i alla fall lite gjort och frisk luft. Och jag höll emot begäret att skyffla i mig lösgodis.

  Saxat från Solsidan: “- Men älskling, hur kan du vara utbränd? Du gör ju inget om dagarna! – Men det kan vara väldigt stressande det också!” Min kommentar? Tacka fan för att jag inte lever ett sådant liv!

När jag kom hem var det första jag gjorde (nåja, efter jag tagit av mig väskan och fått av mig skorna) att tända det här ljuset. Varför? Jo, för mitt på dagen idag föddes en liten parvel i södra delarna av landet som jag är väldigt stolt över. Och jag är stolt över parvelns föräldrar också, eftersom det är min bror och hans underbara fru som är de två lyckligt lottade.

För första gången i mitt liv är jag farbror till en liten filur som jag med glädje kommer följa i livets berg- och dalbana så gott det bara går. Redan i morgon är idag historia och därför tände jag det här ljuset för att på mitt sätt tänka på hur underbart livet är och njuta av den här dagen. Lite senare ringde några missionärer från mormonerna på dörren och jag tog mig till och med tid att snacka med dem lite – inte bara slog igen dörren framför näsan på dem eller vägrade öppna. Nej, jag tog ett litet samtal och förklarade snällt och trevligt att jag inte riktigt delar deras tro och deras syn på någon “gud”. Skakade hand med dem innan jag stängde dörren och vi skiljdes åt. Det är lite intressant det där hur vi ibland på grund av fördomar om andra inte är öppna och ärliga ändå. Vet många som försöker undvika dörrknackare genom att bara inte öppna dörren. Nåja, alla har vi väl något vi vill dölja.

Men som sagt, vad gör det en dag som den här. En glädjens dag i verklig mening. Fick ett sms från min bästa bror när jag satte igång telefonen på morgonen om att de hade begett sig till BB, så jag har gått lite på nålar mest hela dagen, även om det egentligen mest rullat på räls… Min humor är så kass ibland (ofta?), fast jag har faktiskt åkt en jäkla massa tåg idag mellan Kiruna och Luleå.

Nu ska jag fira mitt brorsbarn genom att tvätta min loppis-lampa från Kiruna och se om jag kan hänga upp den i hallen.

Idag har varit en bra, men samtidigt rätt tung dag. Att den varit tung är väl mest på grund av känslan inom mig, och den känslan är helt klart baserad på vinet och drinken från igår kväll. Jag motverkade den tunga känslan genom att ge mig en över två timmar lång promenad längs älven. Precis vad jag behövde en dag som denna. Komma ut och bara låta fötterna styra mig och låta hjärnan vila lite.

Mötte L på vägen hem och vi firade det med att käka sunkmiddag innan vi fortsatte knata hemåt. Den där sunkmiddagen var precis vad jag hade råd med och det ska bli skönt med lite lön i morgon. Kan inte fatta vart jag gjort av alla pengar.. eller jo det har jag stenkoll på.. men ja.. ändå. Liksom. Typ.

  Tvättstugan det är nog den mest fasta punkten jag har just nu. Nej, lägenheten är rätt fast den också, men rutinmässigt så har tvättstugan blivit nummer ett. Varför? Jo, för jag har fått en barnslig rutin vad gäller att tvätta på tisdagskvällar efter jobbet, så även idag. Det känns faktiskt rätt skönt att ha en fast punkt när allt bara rusar omkring en hela tiden. Pulsen i dagens samhälle är absurt hög och det känns inte som det alltid är så bra. Flyga söderut – flyga norrut. Cykla till jobbet – cykla hem från jobbet. Träffa vänner där – träffa vänner här. Ja, alltid är det något och då känns det rätt skönt att ha den där tvättstugan på tisdagskvällarna. När allting kommer omkring så är inte centrifugens 12-minutersprogram så värst snabbt, men det är rätt skönt att det tar den tid det tar.

  Ja, det där med tid. Fråga mig inte varför, men den rullar på väldigt fort och vips så undrar man vart den tog vägen. Har den sprungit och gömt sig under någon sten i skogen eller har den bara dragit förbi och jag står där vid busshållplatsen och väntar? Ok, jag har sällan väntat vid en busshållplats här (cyklar ju…), men hur som så inser jag ibland att lite tid har passerat och undrar mest vad jag gjorde med den.

  I våras tog jag examen och såg fram emot sommaren. Nu känns det som att det redan är höst och sommaren har passerat – och här sitter jag och undrar vad jag gjort? En sak som är säker – jag har varit på en fotbollsmatch i alla fall. Och jag har haft lite semester, men mest jobbat i sommar, vilket gör att jag fortfarande har en massa semester jag ska ta ut senare i år. Undra vart jag ska fara då. Eller ja, jag har en tanke, men vi får se om jag genomför den nu eller nästa år.

  Det nyöppnade fotogalleriet i Boliden var ett av besöksmålen på den lilla biltur jag, U och M gav oss ut på igår. Vi hade kollat när galleriet skulle vara öppet, men inte riktigt vart det låg, så efter en liten rundtur och frågor kom vi fram. Ett bra initiativ och något som kan behövas här i bygden. Har lite foton från Nepal jag klurar på att kanske bidra med framöver.

  Senaste tiden har varit hektisk. Mycke på jobbet, men det är ändå kontrollerbart. Har även bytt kontor nu, så det är redo för när praktikanterna börjar nu på tisdag. Förra helgen beställde jag gardiner till kök och sovrum, och nu går jag mest och väntar på att de ska ringa och säga att allt är färdigt. Sen blir det lite färggladare i sovrummet – det är en sak som är säker. Vardagsrummet får vänta lite på gardiner, för jag måste nog först reda ut hur jag ska ha det här. Och balkongen känns nästan som lite mer prioriterad. Där har jag lite planer, så vi får se hur de blir med det.

  Antingen drag jag ut och springer nu, eller så sätter jag mig på balkongen med en bok. Lutar lite åt det sistnämnda. Springa kan jag ju göra senare…

  Ja, nu är det gjort. Tog flyget ner i fredags och igår var det så dags för detta galna påfund som en del uppenbarligen hr gjort flera gånger om och om igen. Det här var då första gången för mig och jag är nöjd med resultatet. Tiden blev runt 2h och 3 min, så det känns bra. Hade ju satt som mål att ta mig under två timmar, men så blev det inte. Tänker inte skylla på något annat än att orken tröt de sista 5-6 km. Sen att mitt knä inte kändes bra efter 5 km är bara en annan sak. Nästa år ska jag slå den tiden helt klart.

  Det fanns inte mycket tid över till annat än bara löpningen. Fick låna A&A:s lägenhet, och det är jag väldigt glad över, för det gav bra möjligheter till riktig mat och ordentlig sömn. Själva lördagen var rätt lugn förutom löpningen då. Efteråt var jag lagom sliten och det var riktigt härligt att följa U på upploppet. Skönt att hennes benhinnor höll sig i skinnet och inte strulade till något. Hade tänkt försöka ta mig förbi några butiker, men så blev det inte. Ingen ork i kroppen efter loppet och tiden tickade iväg.

  Nästa år.. då klår jag den tiden i alla fall!

  Yes, it’s done! I’ve handed in the final report and my supervisors have approved it for presentation in the end of March. It feels really good to be this “close” to the end. Now I’m working on the presentation and reading the report I have to present/analyse.

   I have no more to say right now. It feels great, I’m satisfied with the result, and is looking forward for the presentation!