I morse hade jag alarmet satt på klockan 5, men jag tänkte att jag kunde ge mig själv en sovmorgon och skippa promenera upp till Sarangkot, då jag skulle iväg på intervjun till ACAP klockan 10.30. Och vad ser jag då inte när jag väl går upp ur sängen och tittar ut genom fönstret om inte en helt underbar vy över bergskedjan i norr. Så typiskt att missa det från Sarangkot, men så är det ibland.

  I was asked some days ago about the view from my window, and I gave you a photo where you couldn’t see so much of the Himalayas, due to the dusty air. Well, this morning it was something different. The photos above are from this morning, so you just can get an impression of what it’s possible to see from here from time to time. It’s just so beautiful. Now, when it’s about 14.15 in the afternoon it’s cloudy and you can’t see any mountains. That’s how fast it can change down here.

  Så, nu kan ni förstå vad som döljer sig här bakom smutsen och molnen ibland. Det är definitivt inte som Paraplybacken i byn jag är ifrån, eller som Galgamarken i Karlskrona. Nej, det känns bara så otroligt maffigt rent ut sagt att få se det här landskapet klockan 7 på morgonen. Nu i eftermiddag är allt borta igen, dolt bakom molnen så klart, men så är det här.

  Och intervjun med ACAP (Annapurna Conservation Area Project) gick bara bra. Än en gång har jag mammas mp3-spelare att tacka för att jag slapp anteckna allt, och informationen jag fick var riktigt bra. Fick även med mig en del dokument och bildspel med information, så det känns bra. Måste säga att mitt intryck av ACAP efter intervjun är väldigt positivt. Särskilt på det sätt hur de arbetar. Sedan får vi se när jag kommer ut där själv och tittar på mitt område om det verkligen är så bra som det verkar vara via all information.

  And yes, if you wonder about the Maoist guerilla visit, they just first came into the office here when I was alone sitting here writing and I was more like “No, Sasa is not here, come back later”, as I didn’t knew who they where and I guessed they where looking for Sascha. Then when Sascha arrived they came back and after they left Sascha told me that they where here with a “financial aid”-list, where all the employed staff members name where and how much they had contributed with. I’m a bit chocked that they do this. They do the same with the teachers at all schools, who are forced to pay a tribute to them in some way of their salary. I’ll write more about this another day, but I do not think that you in Europe understand how critical this situation is right now. The newspapers says that about 100.000 maoist will enter Kathmandu for demonstrations on the 1st of May, while the “government” says it will use all available power to maintain “law and order”. Well, I just tell you this that I will just sit and be an observer. There’s not so much I can do.