När jag bodde i Stockholm för en massa år sedan var caféer något av det jag brukade besöka titt som tätt. Ibland med sällskap, men oftast själv. Jag hade ett favorithak i Birger Jarls-passagen där jag brukade sitta och titta ut längs Birger Jarlsgatan medan jag satt med en stor kopp te vid sidan om mig och en penna i handen som formulerade mina tankar ner på papper som jag sedan skickade någonstans i landet där mottagaren existerade.

Att skriva brev är för mig en väldigt skön mental explosion då jag kan släppa alla väggar och bara låta mina känslor och tankar flyta ut i ord och bokstäver som skapar sammanhang genom meningar och konstiga formuleringar. I dagens samhälle existerar ju nästan inte brevskrivandet längre. Inte ens via e-brev nästan. Men jag har en utmaning i att skriva brev på annan plats hemma. Det ska helst vara på ett café där jag känner mig avslappnad och kan försvinna in i min egen bubbla. Tyvärr så har vi inte riktigt något sådant café här i stan, men jag ska ge en plats en chans kanske. I veckan så var jag i Kiruna och där hittade jag ett café som jag så länge saknat.

Jag satte mig där i min ensamhet med mina tankar och en stor mugg te. Sakta tog jag upp blocket och lade det framför mig och började formulera de känslor och tankar som ingen ser när de pratar med mig. Jag klädde av mig naken inför pennans makt och lät den ta kontroll över mig. I den lugna ointagliga bubblan satt jag där i en nedsutten soffa och bara fokuserade på mig själv. Morotskakan smakade underbart och teet gav mig värme när jag släppte ut de tankar jag bär på.

Jag satt där maktlös inför verkligheten / Utan att våga skrika så släppte jag lös sanningen / Smärta och glädje tillsammans – allt var där / Det river och lämnar djupa spår / Spår som formar mig och förändrar mig / Ni kommer aldrig vet och aldrig förstå / Förutom du som läser brevet