Well, time flies faster than we know it sometimes. I remeber when I stood there and look out over the open field and the red cliffs rising from the ground like if someone had just pushed them straight up. Slowly during eons of time the forces of nature have shaped them to what they are today. Each second counting and meaning something. Yet, we humans run around here for a short period of time thinking we are the most important happening ever.

Raise your view from your own feet and at least look more than one feet ahead of you when walking down the path of your life. Realise that you’re not alone out there, and what you do will give an impact in other peoples lives.

I stood there and just took it all in, that day. I a few seconds the world stopped spinning in my world. How can something be that beautiful?

  Ibland kan man fundera om allt det man ser verkligen är vad man ser eller om det bara är en fasad som döljer något annat. Gick förbi de här husen för någon dag sedan, och de om något visar ju på att ibland värdesätts fasaden mer än innehållet. Men om det är innehållet man vill åt.. då är ju i och för sig fasaden bara en bräcklig yta som det är rätt enkelt att hitta sprickor och hål i.

  Fasader har vi alla. Sen om de är bra eller dåliga, det är ju upp till betraktaren. Jag vet jag också har en fasad. Vissa ser bara den, andra ser förbi den. Likväl ser jag ibland bara fasaden hos andra, men hos vissa ser jag insidan också, och det uppskattar jag.

  Har ni någon gång funderat på hur otroligt enformig en dialog blir om det bara är en som talar…

  Jag förstår inte alltid varför och hur. Men ge mig bara ett svar. Ett svar brukar underlätta, men det är ju inte alltid man får som man önskar. Men att säga att man vill ge ett svar, och sedan inte göra det är indirekt också ett svar. Ofta ett mer tydligare svar än något annat man kan ge. Så ja, det är nästan så jag ska be dig vara tyst, för du är rätt duktig på det.

  Det enda tråkiga är väl att jag tycker tystnadens svar är det fega svaret. Det där svaret man tar till när man inte vågar säga det man egentligen vill säga. Så ja, det är ett fegare svar och därmed nu det enda svaret jag vet jag kommer få, men jag ger en respit så får vi se om det kommer något annat svar. För ja, det är ju så otroligt hemskt att säga vad man tycker och vara ärlig. Nästan så hemskt som att gå på en cykelväg en solig sommardag.

  Det är bra med växel och småmynt ibland. Vi får se om jag får någon nytta av de jag har i den här skålen om inom några dagar. Skruvarna däremot.. de tänker jag låta ligga kvar. Gör väl inget om man har en eller två lösa…

Ibland hör jag frågan om vilken årstid som är ens favorit. Jag vill hävda att alla årstider är härliga. Och nu när vi är mitt inne i hösten med siktet ställt mot vintern så njuter jag av varje dag då jag kommer ut på en promenad eller cykeltur. Den friska, kalla och klara luften som möter en är som en väckarklocka i sig.

Igår spenderade jag en timme eller två på balkongen i strålande solsken med en bok i handen. Det kändes bara så otroligt härligt att sitta där och frikoppla mig själv från allt annat.

Förutom den klara luften är också färgerna något som tilltalar mig när det är höst. De starka kontrasterna som lämnar det gröna bakom oss för att övergå i det grå-svarta. Men där emellan lever världen upp och avlossar en bredsida med färgexplosioner som bara är helt underbara.

Solen sken sina höstlika strålar in genom fönstret när jag satt i fåtöljen och läste en bok. Jag fick för mig att gå en promenad och så blev det också. Under promenadens lilla tur kom jag förbi galleriet vid bron och såg att det var öppet. Gatuprataren utanför sa något om “Olja och akvarell”. Så in klev jag och vad tittade mot mig direkt om inte en kvinna i röd klänning.

Nåja, nu var kvinnan målad på en duk och en del av en stor tavla, men oj vilken tavla. Och sedan såg jag den röda plutten vid sidan om och insåg att den där kvinnan kommer få glädja någon annans vägg. Kände bara ett stort ha-begär, för jag hade verkligen inte tackat nej till ha den hängande här hos mig. Exempelvis i min hall med bra belysning hade den gjort susen. Konstnären heter Ethel Marklund och vilka oljemålningar. Vilka färger. Mums säger jag bara.

Det råder fotoförbud på galleriet, så jag fick inte ta några foton från insidan för att visa verken som hänger där, men oj vad gärna jag gjort det. Konstnären var på plats i lokalen, så jag frågade henne om jag fick ta ett foto från utsidan. Detta var det jag lyckades åstadkomma och trots alla reflektioner så får det förmedla känslan. Annars välkomnar jag alla att besöka Galleri 1 vid bron. Helt klart värt ett besök nu.

När jag bodde i Stockholm för en massa år sedan var caféer något av det jag brukade besöka titt som tätt. Ibland med sällskap, men oftast själv. Jag hade ett favorithak i Birger Jarls-passagen där jag brukade sitta och titta ut längs Birger Jarlsgatan medan jag satt med en stor kopp te vid sidan om mig och en penna i handen som formulerade mina tankar ner på papper som jag sedan skickade någonstans i landet där mottagaren existerade.

Att skriva brev är för mig en väldigt skön mental explosion då jag kan släppa alla väggar och bara låta mina känslor och tankar flyta ut i ord och bokstäver som skapar sammanhang genom meningar och konstiga formuleringar. I dagens samhälle existerar ju nästan inte brevskrivandet längre. Inte ens via e-brev nästan. Men jag har en utmaning i att skriva brev på annan plats hemma. Det ska helst vara på ett café där jag känner mig avslappnad och kan försvinna in i min egen bubbla. Tyvärr så har vi inte riktigt något sådant café här i stan, men jag ska ge en plats en chans kanske. I veckan så var jag i Kiruna och där hittade jag ett café som jag så länge saknat.

Jag satte mig där i min ensamhet med mina tankar och en stor mugg te. Sakta tog jag upp blocket och lade det framför mig och började formulera de känslor och tankar som ingen ser när de pratar med mig. Jag klädde av mig naken inför pennans makt och lät den ta kontroll över mig. I den lugna ointagliga bubblan satt jag där i en nedsutten soffa och bara fokuserade på mig själv. Morotskakan smakade underbart och teet gav mig värme när jag släppte ut de tankar jag bär på.

Jag satt där maktlös inför verkligheten / Utan att våga skrika så släppte jag lös sanningen / Smärta och glädje tillsammans – allt var där / Det river och lämnar djupa spår / Spår som formar mig och förändrar mig / Ni kommer aldrig vet och aldrig förstå / Förutom du som läser brevet

Idag har varit en bra, men samtidigt rätt tung dag. Att den varit tung är väl mest på grund av känslan inom mig, och den känslan är helt klart baserad på vinet och drinken från igår kväll. Jag motverkade den tunga känslan genom att ge mig en över två timmar lång promenad längs älven. Precis vad jag behövde en dag som denna. Komma ut och bara låta fötterna styra mig och låta hjärnan vila lite.

Mötte L på vägen hem och vi firade det med att käka sunkmiddag innan vi fortsatte knata hemåt. Den där sunkmiddagen var precis vad jag hade råd med och det ska bli skönt med lite lön i morgon. Kan inte fatta vart jag gjort av alla pengar.. eller jo det har jag stenkoll på.. men ja.. ändå. Liksom. Typ.

Ja, tänk så snabbt det kan gå ibland. 978. Ett härligt minne att bära med sig. Ett sorgset minne att försöka glömma. Alltid är det något som spelar in och påverkar oss hur vi än försöker skydda oss. Men sådant är livet. Det går inte att leva i en bubbla alltid.

  Tvättstugan det är nog den mest fasta punkten jag har just nu. Nej, lägenheten är rätt fast den också, men rutinmässigt så har tvättstugan blivit nummer ett. Varför? Jo, för jag har fått en barnslig rutin vad gäller att tvätta på tisdagskvällar efter jobbet, så även idag. Det känns faktiskt rätt skönt att ha en fast punkt när allt bara rusar omkring en hela tiden. Pulsen i dagens samhälle är absurt hög och det känns inte som det alltid är så bra. Flyga söderut – flyga norrut. Cykla till jobbet – cykla hem från jobbet. Träffa vänner där – träffa vänner här. Ja, alltid är det något och då känns det rätt skönt att ha den där tvättstugan på tisdagskvällarna. När allting kommer omkring så är inte centrifugens 12-minutersprogram så värst snabbt, men det är rätt skönt att det tar den tid det tar.

  … försvinner när jag står nere vid älven och ser hur vattnet ömsom fort ömsom långsamt flyter förbi. Medan vi stressar och skyndar överallt så fortsätter vattnet i sitt lugna tempo. Vill det så kan det bli riktigt uppjagat och stressa det också, som i våras. Men nu när den klara höstluften möter en om morgonen när jag stänger porten bakom mig, eller de underbara färgerna som förgyller min promenad på väg till kontoret, ja då flyter vattnet där i sitt lugna tempo förbi som om ingenting har hänt. Möjligtvis följer något fallet löv med på resan ut mot havet, men vassen den står kvar. Och för vassen så skyndar sig vattnet förbi i en rasande fart. Hela tiden på väg är vattnet, medan vassen långsamt böljar i strömmarna och låter sina rötter gräva sig neråt. Så medan vi människor skyndar förbi på bron, tycker vattnet vi rör oss fort, medan vassen tycker vattnet rör sig fort.

  Hösten är speciell för mig, men så även vatten. En annan sak som är speciell för mig, eller kanske inte speciell, men som jag uppskattar väldigt mycket, det är bra tv. Bra program med ett vettigt och seriöst innehåll. Jag har tittat på två sådana i kväll. Det ena om maktgalna idioter nere i Göteborg, och det andra om fundamentalister i ett fjärran land, där så många religioner möts. De två ämnena gör mig upprörd, förbannad, men å andra sidan kan jag inte påverka det direkt själv. Det enda jag kan göra är att se till att jag själv aldrig blir sådan som de som visades upp i kväll. Nej, jag ska dra mitt strå till stacken och kämpa för de ideal och normer som jag värdesätter.

&nbp; Punkt slut! Godnatt!

  Ibland får jag sådant otroligt sug efter godis. Det bara knyter sig i magen och hela kroppen bara skriker ut inombords “Jag vill ha goooooodis NU”. Och ibland faller jag igenom och ger vika för begäret, vilket visar sig genom de påsar godis som följer med mig hem när jag handlat. Och har jag inte handlat finns det en mack några hundra meter från mig som alltid har öppet. Hur lätt är det då att stå emot kroppens begär?
(more…)

  I’ve just stood out in the grass feeling the ants tickling my feet while I enjoyed the sun setting over the hills. And then I realised how lucky I am who have taken the possibility to come here to Nepal, and while doing some form of thesis-work, enjoying this amazing country.
(more…)

  Ok, first, from today on I will no longer have a Nepali phone number that you can contact me on. All of you who have used it, thank you, it’s been a nice thing to get your messages. Enough about that. Yesterday I took a walk down to Mahendra pul and noticed something I hadn’t seen before: the information about handling waste.
(more…)

  Sedan jag begav mig ut på min vandring den 1:a har hela landet varit fast i någon form av limbo. Maoisterna tvingar alla till strejk, även de som inte instämmer med deras syn på hur situationen bör vara här i Nepal. De har skickat busslaster med folk från landsbygden till Kathmandu, och här i Pokhara har jag sett fackeltåg gå fram och tillbaka längs gatan utanför vårt kontor medan de ropar slagord.
(more…)

  Saturday, and today is the free day of the week, which is our Sunday. There are some things here with traditions, local customs, and so on that are just very different from Sweden. All the shops are said to be closed today, but I will take a short walk down town after lunch to see if it really is like that. If I find a internet café, I’ll take a quick stop there and try to upload some things from this week here to the blog.
(more…)

  I woke up tonight of a real intense rain hammering down on the roof of the guest house I’m staying in. After a while I managed fall a sleep again and then I went up at seven. I had made an appointment to go and visit a collage just next to UDTC, but with some problem in understanding each other about where we were going to meet up in the morning it started of in the wrong way. I finally got down to the gate at the collage and there my contact was waiting for me.
(more…)

  Medan Italien har begravt de flesta offer från jordbävningen idag spenderade jag dagen på staden tillsammans med K från Stockholm, som är på besök i staden för att träffa lite vänner. Efter några timmars shopping och lunchande sa vi adjö och begav oss vidare åt vars ett håll.
  När jag rör mig på stadens gator ser jag staden genom mina ögon. Men staden är inte den konstruerade uppbyggda delen för mig. Nej, staden är människorna. Och inte bara de människor som liknar en själv utan alla. Alla hjälper till att skapa det nätverk av tankar, känslor och åsikter som skapar det vi omger oss med. Det är vi som skapar staden. Nu kan de som känner mig väl säga jag är starkt influerad av de kurser jag läser just nu och det tänker jag inte förneka att jag är. Men tänk på det själv någon gång längs stadens gator. Vad är det ni ser? Vilka ser ni?

  Det finns människor vi ser, men samtidigt inte ser. Vår hjärna registrerar dem, medan en annan del av hjärnan kategoriserar dem. Och en del hamnar i den där kategorin “osynlig”. Gatuförsäljarna är något som med tiden här nere hamnat i den kategorin för min del. Jag tänker inte köpa någon bok eller något litet armband hur påflugna de än är. Jag förstår de försöker skrapa ihop till sitt uppehälle, men nej, jag har gjort mitt val.
  Och sedan har vi de som kanske inte vill se. De som lider. De som har det betydligt sämre än oss själva, och när jag säger “oss” syftar jag på oss som är friska och utan begränsningar. För de finns där. Överallt omkring oss hela tiden. I Sverige har vi ett skyddsnät som hjälper och stöttar, men här nere finns inte så jag har nog inte helt fel när jag säger att det är mer märkbart här nere. Så nästa gång ni går på stan tänk på vilka ni ser och vad ni ser. Försök se dig själv i de du möter och tänk en extra gång du ser något som din hjärna kategoriserar som “osynligt”.

  Tror inte ni där hemma i Sverige riktigt har greppat om hur fruktansvärd den här jordbävningen är som drabbat Abruzzo-regionen i centrala Italien. Har läst på svenska nyhetssidor om antalet skadade, omkomna och hemlösa, men när man ser tv-bilderna här nere förstår man så mycket mer. Det enda det pratas om är hur det går. Och efterskalven gör inte räddningsarbetet värre. Två tjeckiska Erasmus-studenter omkom när deras studentboende kollapsade i L’Aquila och ännu söker man efter överlevande. Ja, det är bara rent ut sagt fruktansvärt. De säger att Milano är säkert, och det är bara att köra på för mig och inte oroa mig för något sådant. Jag får fokusera på mina uppgifter.

  Var förbi ESN-kontoret idag och tog upp lite tankar om att samla in pengar, eller hjälpa till med att informera om hur vi kan hjälpa. Informationen finns här, men alla är inte experter på italienska och vet riktigt hur man ska göra. Kanske vi kan samla in pengar mer direkt genom olika aktiviteter. För hjälp behövs. Minst 25.000 människor är hemlösa, och detta är inte i något u-land långt borta utan här i Europa. Det sägs att det är lättare att ta in ju närmare det sker ens hem, men ja, det är bara väldigt hemskt.

  Jag befann mig inte i Italien när jordbävningen skedde utan då sov jag i en säng i Genève där jag hälsade på S, som precis flyttat ner. Åkte upp på lördagen och hem tidigt måndag morgon och tiden där mellan spenderades ute mestadels ute i friska luften då vi bara njöt av den härliga vårvärmen. Första besöket i staden för mig och det var hur otroligt härligt som helst. Som “fattig student” kunde jag inte undvika att märka hur kostsamt det är i Schweiz, men så har de ju lite högre inkomster också och lägre skatter. Ungefär som vi i Sverige säger att vi ska ha en kombi som bil för familj-idyllen kunde jag nästan inte låta bli att konstatera att det är absurt många lyxbilmärken som rullar på gatorna där nere.

Framtida familjbil?

Le Corbusier + Ferrari 2.

  Men inte bara tittade vi på bilar. Försökte även med att spana in lite ny och annorlunda arkitektur med en byggnad av Le Corbusier som största magnet. Tyvärr så höll de på att renovera hela byggnaden, så jag fick nöja mig med att titta på en Ferrari som stod parkerad framför byggnaden och studera hur en byggnadsställning ser ut i Schweiz. Nästan som i Sverige må jag säga.

Avkoppling på en bänk

  Att bara ligga på en gräsmatta, dricka en kall god öl och titta på människor är otroligt intressant och avkopplande. Kan inte låta bli att bara se hur människor agerar, rör sig och bara är i ens omgivningar. Hela promenaden längs Gardin Anglais (stavas??) myllrade av människor i vårsolen. Är det något som Milano saknar så är det verkligen vattenkontakt. Visst finns kanalerna i sydväst, men det är inte alls samma sak. Här låg sjön, med sitt klara vatten, som en stark kontrast till stadens myllrande gytter av människor och trafik. Och luften är mycket klarare och friskare i Genève än i Milano. Här nere i Italien är det så otroligt mycket mer trafik och allt är helt enkelt lite mer skitigt.

Viale Gran Sasso

  På promenaden från skolan passerar jag ofta huset på bilden ovan och jag kan inte låta bli att förundras över hur härligt det ser ut. Vildvinet som klänger sig upp längs ena gavlen för att täcka hela balkongen till vänster med vackra färger och dofter som sprider sig över hela gaturummet. Vad sker där bakom fönster och dörrar? Mest nyfiken är jag på “oasen” uppe till höger. En sådan takterass hade jag inte tackat nej till. Även om trafiken må vara hög på Viale Gran Sasso, så tror jag det hade varit rätt skönt att sjunka ner i skön stol där uppe med ett glas vin i handen och lite sällskap i form av vänner för att avnjuta en kväll tillsammans.

  Igår fick jag för mig att uppleva något jag aldrig gjort förut. Jag är inget “äkta” fotbollsfan kan jag erkänna, men tycker att en bra match är en bra match och därmed värd att se. Så igår efter att jag tvättat på förmiddagen begav jag mig ut till San Siro runt 17.30 för att få tag i en biljett till kvällens match mellan Inter och Fiorentina klockan 20.30. Nu blev jag lite försenad och kassorna öppnade först 18.30, så det var bara lite kö-tid jag missade. Fick tag i en biljett och visst inte helt ärligt vart man skulle sitta för att se bra, men det visade sig vara helt ok. Satt i röda sektionen på tredje nivån, så det var högt upp, men ändå värt det. Numera vet jag vilka platser som är mest intressanta för att se bra, så det tar jag nästa gång.

Inter-klacken visar upp sig före avsparken!

Zlatan Ibrahimovic ska precis slå sista frisparken (och sätter den någon sekund senare)

  Kul att få uppleva en Seria A match på riktigt. Känslan var enorm och så fort domaren gjorde något som inte åskådarna gillade så började det höras en hel del. Och när det blev mål så tjöts det än mer. Zlatan lyckades sätta två mål och det var ju kul att se. Kunde dock inte låta bli att notera att (jag är ingen fotbollsfrälst mästare och har koll på detta, så det är bara min okunniga åsikt nu) han inte är någon som tycker om att springa. Han gick fram å tillbaka en hel del i sitt område, men när han väl fick bollen ibland så var han lysande. Såg en hel del tjusiga passningar av honom och ja, två mål, så det säger ju en del.
  Men ändå.. han verkar vara lite väl medveten om sitt värde och anstränger sig bara när han behöver göra det. Och så tycker jag han faller på tok för enkelt. Det gör i och för sig inte han utan en hel del andra också inom den här idrotten. Det vet man efter att ha sett en match från läktaren.

  Idag var det annars en dag med föreläsningar. En intressant kurs, men vi får se om jag tar den. Har hittat så många intressanta kurser nu att jag kanske är på väg att ta 48 poäng den här terminen, men det hade varit att ta i. “Behöver” bara ta 30, men kan inte riktigt släppa alla intressanta kurser. Har några veckor till på mig att bestämma mig så det är ju rätt så lungt än så länge.
  Och ikväll var det lite Erasmus-välkomstmingel på skolan. Lite mingel som sagt och lite mat till tonerna av lärare som lirade jazz. Inte helt fel. Senare tog vi några öl i en park (ingen god öl, men öl som öl) och sedan drog vi till JJ där det blev några mer öl. Nattmaten (pizza så klart) på vägen hem gjorde susen.

  Söndag = Domenica. Avkopplande dag. Har inte gjort många knop idag. Har försökt nöta in lite mer av det här underbara språkets grammatik, men jag är inte säker på att det har fastnat något. Vi får väl se på torsdag helt enkelt. Hur som helst har dagen varit rätt lugn. Blev en del pluggande, sedan en lång promenad genom staden tillsammans med en annan tjej på kursen. Var riktigt varmt och skönt idag, vilket kändes konstigt med tanke på hur vädret var för två dagar sedan. Och i stället för en stendöd stadskärna på en söndag, var det liv och rörelse. Hur mycket folk som helst ute på gatorna. Och det var loppmarknad. Fick ett sådant shopping-sug i magen att jag vet inte vad. Men jag har motstått alla försök att införskaffa några charmfulla stolar och annat smått och gott jag såg där. Vet om att jag ändå inte kan frakta något till Milano eller hem till Sverige, så vi får ta loppmarknaden i Milano i stället. Kom dock att tänka på min kära mor och A uppe i Härnösand. De två hade kunnat gå igång som galningar bland alla prylar här.

  Igår var det “Uppdrag: äventyr”. Vi var några som drog iväg till Terni på förmiddagen för att spana in något stort gigantiskt vattenfall ( = cascada). Uppenbarligen ska vattenfallet utanför Terni vara Italiens största. Det är dock inte helt “äkta” längre då man byggt lite vattenkraftverk och avlett en del vatten genom åren. Så numera har man bara vattenfall under fasta tider. Väldigt turist-anpassat helt enkelt. Men kul var det att komma iväg från Perugia. Under resans gång satt jag mest och förundrades över det “vanliga” Italien. Den delen av landet som man inte ser så ofta och som ingen pratar om. När det pratas Italien så är det ligafotboll, Amalfi, god mat, underbara stränder, kultur och historia som gäller (vilket jag själv också pratat mycket om på sistone här). Nej, utanför fönstret så var det vardagliga Italien jag såg. Halvslitna kåkar, små byar på la pianura (slättlandet) och annat sådant där o-turistigt. Ungefär som alla små halvdöda byhålor i Sverige som finns överallt, utan att vi tänker på det. De känns som oviktiga, men är ändå otroligt betydelsefulla för Sverige. Likväl är det med dessa små byar med jordbrukare och annat. Det är det där som är det “riktiga” Italien. Inte den mediala bilden av ett fotbollsgalet modemedvetet turistland.

  Jag är trött. Riktigt trött. Och jag orkar inte med att festa, men det gör ingenting. Ibland funderar jag på hur den svenska kampen för jämställdhet skulle fungera i Italien. Det hade ungefär varit som att försöka få en zebra att bli bästa kompis med ett lejon. Det vill säga omöjligt..

  När vi i Sverige har kommit förhållandevis långt vad gäller jämställdhet (ok, vi har inte nått slutet, men kommit hyffsat långt ändå om jag får lov att påstå det), så befinner man sig här nere fortfarande på grottstadiet känns det som. På krogen är det alltid gratis inträde för tjejer men inte för killar. Ibland får killar betala 8 euro för att komma in medan tjejerna går in gratis. Och betalar du inte när du går in så får du betala när du går. Även prissättningen i baren är snedvriden. Tjejer får gratis shots och köpa 2 öl till priset av 1, medan killar får betala mer. Egentligen så stör jag mig inte så mycket på det, för jag går inte ut supermycket här, men jag kan inte låta bli att notera det. Ute i stadslivet så är det mest märkbart där.

  Väljer man att titta på tv så fortsätter det ungefär på samma sätt där. Herrar/Män i kostym och damer/kvinnor i kortkorta kjolar och upptryckta bröst med en djup urringning. Konceptet verkar vara att män ska vara elegant sobert klädda medan kvinnorna också ska vara elegant klädda, så länge figuren framhävs och så mycket hud som möjligt visas. Absurt och helt sjukt enligt mig. Har noterat många gånger är tv:n stått igång i köket och vi suttit och tittat på något barnsligt underhållningsprogram för vuxna hur kameran sveper över de kvinnliga deltagarnas kroppar bara för att visa dem än mer. Från topp till tå. Nu kan en del säkert hävda att detta bara är för att visa upp de eleganta klänningarna eller något sådant, men hur som helst tycker jag det är sjukt. Inga män blir utsatta för samma sak. Nej, lite svensk jämställdhetssyn hade nog inte skadat här nere.

  För övrigt går jag förbi bilen på fotot dagligen till och från skolan. Kan inte låta bli att beundra detta röda mästerverk. Tyvärr skulle jag själv aldrig få plats bakom ratten. Nu ska jag sova. Punkt slut!

  Så har det stora landet i väster fått en ny ledare. En ledare som många sätter stora förhoppningar till för förändring och nya friska vindar. Satt hemma i soffan och tittade på installationen på TV4 och jag måste säga att TV4 är riktigt kassa på att göra sådana där program. De talar sönder allt med sina egna små analyser. Varför inte bara låta oss tittare få se och uppleva än att höra några besserwissar i en studio mellan de viktiga punkterna. Hur som helst har landet där borta en ny ledare och även jag hoppas på lite förbättringar i världen. Mest var det en sak jag önskade mig i Obamas installationstal. Och det jag ville höra var en stor känga mot Israel. Att om inte Israel slutar upp med sina aggressioner och lämnar tillbaka de ockuperade områdena så får de klara sig själv. Är jag ensidig tycker ni nu? Kanske, men som jag ser på Palestina-Israel konflikten så måste Israel få press på sig att förhandla. Och Israel måste lämna tillbaka all ockuperad mark, utan tvekan. Så länge palestinier är ihopträngade i Gaza och får murar byggda över sina marker på Västbanken så kommer det tyvärr föda ett hat mot Israel. Jag tror en av parterna helt klart måste svälja sin stolthet och börja använda sig av Ghandis icke-vålds-taktik. Och som jag ser det så kan Israel vara stöddiga och kaxiga så länge de har USA i ryggen. Jag har inget emot judar. Det är bara staten Israels agerande jag inte tycker om (likväl som jag inte tycker om fundamentalistiska muslimska grupperingar som proklamerar våld på något sätt).

  Nej, nu ska jag sova. Min hjärna bubblar av för mycket funderingar om allt just nu. Och just det… glöm inte bort att livet blir vad man gör det till. Det finns ingen utom du själv som kan veta vad du vill.

  I fredags så blev det äntligen presenterat. Projektet i kursen Planering: Stor stad är nu presenterat och de sena nätterna kan jag lägga bakom mig. Veckan som varit har bara bestått av arbete. Sena nätter och tidig uppgång dagen efter har resulterat i att jag känner mig helt slutkörd nu. Men så är det avklarat och nu kan jag koppla av. För att fira allt blev det igår en riktigt blöt tillställning. Målet var att den flaska med en liter gin som jag hade skulle konsumeras upp och tillsammans med några vänner så löste vi det. Samt en mängd rom och vin också. Väl hemma runt klockan 6 i morse så var det bara att sova. Och dagen har inte varit så effektiv. Segheten och smärtan i kroppen var uppenbar, men jag ändå stolt över att jag lyckades få i mig lite frukost klockan 16, för att sedan lyckas med att diska och röja upp i köket (vilket inte skett den senaste veckan på grund av allt i plugget).

  Väl på väg hem från matvarubutiken blev jag påkörd när jag satt på cykeln. Ingen stor smäll och inget allvarligt alls, men bilisten förstod väl som vanligt att det inte är en korsande cykelbana vid den utfarten det nu skedde vit. En riktigt klantig placering av gatuljus, utfart och cykelbana gör att det är väldigt dålig sikt, även om man kommer med cykellyset tänt. Har flera andra vänner som nästan blivit påkörda där också när de cyklat till eller från plugget.

  Nåja, jag överlevde hemfärden och fick i mig en middag nu sent om sider. Och god var den också. Resten av kvällen har jag spenderat i soffan i på ett horisontellt plan. Låtit hjärnan vila och kroppen lika så. Det har varit en hård vecka och det hela gjordes ju inte lättare av att jag också har läst extra engelska i höst och den tentan var i måndags. Jag ser det inte som en ursäkt, för jag har ju valt det själv, men det är bara ett härligt konstaterande av att jag helt enkelt är duktig på att skjuta på saker till sista stunden. Jag tänker varje gång att inte göra det, men ändå så blir det ofta så. Ibland har jag disciplin till att få saker snabbt avklarade och ligga på framkant, men ofta faller jag bara igenom och ja, hinner helt enkelt inte med. En av de bidragande orsakerna kan ju vara att jag är så duktig på att ge mig själv så mycket saker att göra och att jag, som min bror ofta sagt, har problem med att säga nej. Får väl ge mig det i nyårslöfte att bli bättre på att säga nej.

  Nåja, nog om det. Nu är det “jullov”, även om jag har en tenta att plugga till. Men om någon dag beger jag mig till föräldrarna för avkoppling och lite lugn och ro. Gosa med hundarna och bara njuta av att ta det lugnt. God Jul!

  Samråd, vad ska man egentligen säga om det? Har spenderat en del av kvällen på ett sådant, då det är obligatoriskt i en kurs jag läser nu. Det är ju något vi ska hålla på med själva en hel del när vi väl är klara här på BTH, men jag ska försöka lova mig själv att inte hålla mig med ett sådant fikonspråk som har här. Det är otroligt enkelt att bara råka yttra alla de knäppa intern-ord vi har, som inte en vanlig person förstår lika väl som vi. Vi förstår det, men herre gud, det är ju inte så konstigt med tanke på att vi ju pluggar 3-5 år och under den tiden nästan bara umgås med likasinnade. Man kan väl nästan kalla det för ett socialt experiment. Vi stoppas in i ena ändan av maskineriet och vi spottas ut ur den andra klara för att planera världen. Nåja, nästan. Och under den här tiden så förvandlas vårt ordförråd till att bara innehålla ord som tillgänglighet, struktur, rum (med 4568 olika syftningar), miljö (med 13.879 olika syftningar) med flera.

   Och när vi sedan står där och håller i ett samråd och ska prata med vanliga “civila”, så självklart kommer det krocka. Vi kommer babbla på som det vore det mest naturliga och tro att vi förmedlar ett budskap, medan de som tar emot budskapet inte alls garanterat helt förstår vad vi menar. Jag måste verkligen försöka lova mig själv att hålla mig till ord som är lättbegripliga. No more fikonspråk.

  Förutom det är väl allt bra när jag tänker efter. Min högra handled strular lite och borde väl egentligen uppsöka en läkare bara för att få konstaterat att jag överansträngt den och därmed borde vila den, men hur ska det gå med tanke på hur mycket jag cyklar å har mig. Tur jag är vänsterhänt.

Hösten har verkligen kommit för att stanna och jag njuter för varje sekund. Dofterna, färgerna och den klara luften är som medicin för min stressade kropp. Visst har alla årstider sina för- och nackdelar, men när det gäller hösten så kvittar nackdelarna. Regnet, blåsten, kylan och mörkret som kommer är ingenting mot den underbara svala luften om morgnarna, de underbara färgerna ute i naturen och den härliga känslan mörkret ger. Tända ljus, en filt virad omkring mig och en bok i handen är ett sätt för mig att fly verkligheten för en stund.

Dagen är en känsla av lättnad. Två stora uppgifter är avklarade och inskickade till respektive lärare. Nu är det bara att fokusera på nästa uppgifter som ska lämnas in. Hjärnan har fått arbeta för högtryck den senaste tiden och det känns nu. Genom att dagens uppgifter är avklarade kommer det innebära mindre tryck på mig och förhoppningsvis kommer jag framöver få mer tid över till de där promenaderna jag tycker så mycket om.

Har de senaste dagarna följt Svenska Dagbladet som skrivit intressanta artiklar om den svenska militära insatsen i Afghanistan. Läsvärt helt klart. De belyser kunskaper och brister som vi såg när vi var där nere och det är inget jag tänker stoppa under stolen. Men jag ser inte felen hos bara Försvarsmakten. Felet ligger också i att politikerna genom riksdagen och regeringen har genomfört nedskärningar de senaste åren (inte bara nuvarande regering) och lagt sig i Försvarsmaktens uppgifter för mycket. Nu går organisationen på knäna hemma i Sverige och allt fokusera på insatserna utomlands. Om nu politikerna i riksdagen anser att Sverige ska få “god PR” i det internationella samfundet (vilket de militära insatserna också kan ses som) innebär det inte att skicka iväg soldater överallt bara för att visa på att lilla Sverige också kan. Det gäller att vi har den bästa utrustningen och bästa skyddet, annars kommer våra politikers inställningar resultera till att soldater kommer omkomma under dessa pr-kampanjer. Jag anser inte att vi ska dra hem alla våra trupper utan vi ska utöka det och hjälpa människor där hjälpen behövs. Om det innebär bistånd via SIDA eller soldater i uniform för att upprätthålla säkerhet kvittar. Men soldaterna måste ändock ha den bästa utrustningen och det bästa skyddet. För annars kan vi ställa oss frågan vad politikerna kommer börja debattera i riksdagen när svenska soldater börja komma hem i kistor på grund av fientliga handlingar.

Jag sitter här på årets sista dag och borde väl känna enligt samhällets syn på nyårsfirande en stor glädje och lycka inför att ikväll ska det skålas in ett nytt år. Men jag känner ingen glädje. Jag vet hur nästa år kommer bli, tyvärr, samtidigt som jag önskar det kunde bli så mycket bättre. Jag vet att jag själv kommer ha det rätt bra med både upp- och nedgångar under resans gång, men jag kommer ändå vara rätt nöjd i det stora hela.

Om jag ska beröra lite områden så kan vi se hur jag ser på det, och om ett år kan vi blicka tillbaka och se hur rätt eller fel jag hade.

När det gäller miljön, kommer världen i stort att fortsätta käbbla fram och tillbaka utan att något lands regering verkligen vågar sätta tuffa krav på sitt land för att tvinga fram bättre lösningar för miljön. Nej, det kommer ältas fram och tillbaka om vem som ska göra vad och om vi gör vad vad gör ni då? Och om vi inte gör något så kan ni göra dubbelt så mycket, men vi ska då inte tulla på våra friheter. Det finns vissa stora länder (USA och Kina som jag särskilt tänker på, men även andra) som verkligen måste lägga om sitt tänkande i den här frågan, och det rejält. Vi har inte tid att tjafsa om småsaker utan drastiska omställningar behövs. Snacket om att vi ska gå över till etanol för framdrivning av fordon är en god tanke, men inte hållbar i längden. Vi behöver bilar som drivs av el eller vätgas. Sätt krav på tillverkarna att ta fram detta. Vi ska inte kuva oss under oljebolagen som ser minskade inkomster som det värsta möjliga för dem. Men skit i dem. Vi måste ha politiker som vågar trycka på. Finland har ju gjort en bra skatteförändring, där skattesatsen på en nyköpt bil sätts efter hur mycket koldioxid den släpper ut. Alltså blir en Volvo V70 som drivs av diesel cirka 100.000 kronor billigare än den som drivs med bensin. Helt klart ett steg i rätt riktning! Ta det här ett steg ännu längre. Ännu lägre skatt på fordon som drivs av el. Vilken dröm!

Mänskliga rättigheter, ja det kan jag också spy galla över, för åter så kommer våra politiker sitta tysta och inte våga sätta press på länder där människor förtrycks. Kina är ett praktexempel på där man inte vågar kritisera, för om man framför för hård kritik så kommer ju kineserna så klart slänga ut svenska företag därifrån och de får minskade inkomster, vilket leder till mindre skattekronor, samt att vi säkert måste köpa dyrare prylar där ifrån. Men vi kan tillverka saker i Europa och andra länder också. Och jag tycker faktiskt att lite civilkurage är mer värt än att man tyst ska stå där med mössan i hand och buga och bocka. Fan ta fega politiker.

Världsfreden? Ja, den kommer inte komma så länge USA håller på med sina fasoner och tror de kan lägga under sig världen bara för att få tag i olja. De ljög om massförstörelsevapen i Irak för att ha ett bra svepskäl att gå in och säkra oljetillgångar. Visst, jag kan hålla med om att det är bra att Saddam Hussein är borta från makten där, men det skulle skett på irakiernas villkor och inte på grund av något annat land sagt det. Och USA intresserar sig bara områden där de har något att tjäna. Se bara på katastrofen i Darfur som USA visat väldigt lite intresse för, jämfört med andra områden i världen. Och ja, hur vi än vrider och vänder på det har USA väldigt mycket makt i världen, både genom att de är så stora (”den sista supermakten”) och att de har vetorätt i FN.
Sen kan vi bara se på Palestina-Israel-konflikten. USA backar upp Israel i vått och torrt. Ger dem frikostigt ekonomiskt stöd, men inte fan säger de till om när de går för långt (bara i undantagsfall har de höjt rösten), men Israel får fortsätta med sin ockupation av land som inte tilldelats dem 1948. Och nej, självklart kommer det inte bli fred där förens Israel inser att deras ockupation av Västbanken är fel. Och ja, självklart måste palestinierna också sluta med självmordsbombare och väpnade anfall, för våld löser ingenting. Israel finner bara mer tvetydigt stöd i att själva svara med våld då och fortsätta vad dem gör. Personligen har jag inget emot judendomen, men jag är starkt negativ till Israel och deras politik när jag ser på hur de agerar mot palestinierna. (Vilket också får mig att fundera på varför Israel är med i Eurovisions schlagerfestivalen och andra typiskt europeiska evenemang, men det är en annan historia.)
Jag är så förbannat trött på hur USA agerar runt om i världen. Som om oceanerna är någon form av deras privata små sjöar som de kan segla runt och placera krigsfartyg över hela världen. Vilket annat land har hundratals militärbaser över hela världen (i och för sig genom samarbeten med olika länders valda regeringar, men ja, det är ändå inte bra).
Här kommer väl det mest positiva vara att hur det än går i valet i USA kommer idioten till president de har nu inte sitta kvar vid makten.

Men visst kommer det ske framsteg är 2008 också. Den ekologiska maten kommer öka i mängd och fler människor kommer bli medvetna om hur man själva kan dra sitt lilla strå till stacken för att minska sin förorening av miljön men fan, Stockholm måste helt börja källsortera, för det fungerar inte att den största staden i landet inte kör med källsortera i varje enskilt hushåll. Är det någon form av storstads-förmån att inte behöva ta ansvar för sina sopor eller ha möjlighet att sortera dem i ett första steg i lägenheten och sedan i soprummet, när det är möjligt i flera andra flerbostadshus över landet?

Nej, jag tror allt jag ska avnjuta den här sista dagen med att se tillbaka på ett år som varit fullt av både glada och tråkiga moment för mig själv. Året började med starten av ett stort äventyr som tog mig långt iväg från Sveriges gränser, till ett farligt land med massor av öken, där jag lärde mig inse en massa saker och upplevde otroliga härliga ögonblick jag för evigt kommer bära med mig. Året innehöll även en bit kärlek till en början, även om det försvann ungefär halvtid på grund av mig, men ja, det var bäst i den situationen jag var då. Även de minnen är något jag kommer bära med mig i framtiden, som så mycket annat från i år.
Sedan tog jag mig i kragen och gick över till digitala eran inom fotografin, och har hunnit med att samla på över 10.000 digitala bilder sedan det påbörjades i april. Kanske får ni se fler resultat av det här framöver senare.

Mina bästa lyckönskningar till alla som läser detta, och kom ihåg, att ni själva väljer hur ni vill att ert liv ska bli! Ta er i kragen och styr upp det så ni själva blir nöjda!!