Skakningarna slår genom bussen likt hammarslag mot mitt huvud och jag känner hur det bultar. Körbanan liknar ett hönsaskinn, men av packad is och snö. Minuterna flyter förbi – blir till timmar. Jag flyr bort i en fjärran värld och kopplar av. Sakta låter jag tröttheten omfamna mig och vagga mig i sin famn medan jag hör orden sjungas för mig. En fjärran tid som jag minns – strålkastarna som lyser upp den mörka asfalten i den skånska sommarnatten och en låt på återuppspelning…

  //… treat me like a renegade / I’m as patient as a chain-reaction / but I’m not afraid / we’re gonna leave all the troubles behind by the turnpike / going away – you know what it feels like / I’ll never let you go…//

  Helgen spenderades i Luleå med vänner. En väldigt bra och trevlig helg. Snön vräkte ner hela tiden och jag njöt av varenda sekund även om jag ibland lyckades klämma ur mig ett klagomål eller två. En helg som verkligen visar att med rätt människor runt omkring sig behöver kan man verkligen njuta av livet ända ut i fingerspetsarna.

  … strålkastarna slår mot den vita snön omkring mig. Livet är en resa och vi styr det själva, men nu.. just nu låter jag busschauffören ta hand om mig.