Medan Italien har begravt de flesta offer från jordbävningen idag spenderade jag dagen på staden tillsammans med K från Stockholm, som är på besök i staden för att träffa lite vänner. Efter några timmars shopping och lunchande sa vi adjö och begav oss vidare åt vars ett håll.
  När jag rör mig på stadens gator ser jag staden genom mina ögon. Men staden är inte den konstruerade uppbyggda delen för mig. Nej, staden är människorna. Och inte bara de människor som liknar en själv utan alla. Alla hjälper till att skapa det nätverk av tankar, känslor och åsikter som skapar det vi omger oss med. Det är vi som skapar staden. Nu kan de som känner mig väl säga jag är starkt influerad av de kurser jag läser just nu och det tänker jag inte förneka att jag är. Men tänk på det själv någon gång längs stadens gator. Vad är det ni ser? Vilka ser ni?

  Det finns människor vi ser, men samtidigt inte ser. Vår hjärna registrerar dem, medan en annan del av hjärnan kategoriserar dem. Och en del hamnar i den där kategorin “osynlig”. Gatuförsäljarna är något som med tiden här nere hamnat i den kategorin för min del. Jag tänker inte köpa någon bok eller något litet armband hur påflugna de än är. Jag förstår de försöker skrapa ihop till sitt uppehälle, men nej, jag har gjort mitt val.
  Och sedan har vi de som kanske inte vill se. De som lider. De som har det betydligt sämre än oss själva, och när jag säger “oss” syftar jag på oss som är friska och utan begränsningar. För de finns där. Överallt omkring oss hela tiden. I Sverige har vi ett skyddsnät som hjälper och stöttar, men här nere finns inte så jag har nog inte helt fel när jag säger att det är mer märkbart här nere. Så nästa gång ni går på stan tänk på vilka ni ser och vad ni ser. Försök se dig själv i de du möter och tänk en extra gång du ser något som din hjärna kategoriserar som “osynligt”.