Sedan jag begav mig ut på min vandring den 1:a har hela landet varit fast i någon form av limbo. Maoisterna tvingar alla till strejk, även de som inte instämmer med deras syn på hur situationen bör vara här i Nepal. De har skickat busslaster med folk från landsbygden till Kathmandu, och här i Pokhara har jag sett fackeltåg gå fram och tillbaka längs gatan utanför vårt kontor medan de ropar slagord.

  The photos are from just outside the gate of the office, which by the way now is constantly guarded by around 10 police officers with riot equipment. The gate is also locked during the entire day. The only positive thing about the strike is that nobody is killed in traffic accidents, and that some people have a safer situation in public space. If you wonder about the stones on the roofs, I guess they are there to prevent any storm from ripping off the roof. Shops are “allowed” to be open between 18-20 every evening, but many are still open during daytime anyway, but only through an halfway opened door or so.

  Ja, läget är väl inte det bästa. Via tv matas folket med information när strömmen fungerar och mycket av informationen kommer från Kathmandu, där maoisterna blockerar vägar och ropar slagord medan de politiska ledarna säger att de arbetar för att lösa problemet. Ibland får man intryck av de mest spenderar tid med att bli intervjuade av media. Maoisterna kräver att de ska få ta makten och bilda ny regering eftersom de är missnöjda med den som finns nu, och den nuvarande regeringen hävdar att de visst vill samtala om en lösning, men att maoisterna strejk är felaktig och att de sluta med den och komma till samtalsbordet. Det känns som två katter runt en skål varm mjölk. Ingen vågar ge efter och vägrar ge den andra någon fördel.

  I vissa samhällen har det blivit motsättningar mellan maoister och invånare. Maoisterna har som sagt tvingat in en del folk från landsbygden, tillsammans med sina anhängare, och sedan har de krävt “bidrag” av folk för att kunna ge husrum och mat åt alla. Kraven med strejken innebär också att många butiksinnehavare inte har möjlighet att tjäna pengar, och tonvis med grönsaker ruttnar i värmen. På landsbygden, där jag precis spenderat några dagar är inte problem lika allvarliga, då nästan alla har självhushållning vad gäller mat genom sina små jordbruk.

  Den enda trafiken som är tillåten är ambulans, press, polis och mjölktransporter (?). Folk promenerar och cyklar överallt numera, och det positiva effekterna jag kan komma fram till på grund av strejken är: att ingen omkommer i trafikolyckor, renare luft, hälsosammare ljudbild (inget evigt tutande av all trafik), och tryggare trafikmiljö för personer med begränsningar (som den blinda mannen på en av bilderna ovan). Gatorna är också fulla av barn som leker och fördriver tiden, eftersom inga skolor är öppna, och mellan de lekande barnen drar cyklister fram i full fart.

  På min vandring hem från området jag besökte i några dagar mötte jag två svenska turister som var på väg norrut. De hade vandrat i två timmar då och sade att det inte var mycket på gång i Lakeside-området i Pokhara. Hotellen fungerar, och där kan turister få mat, men restauranger tvingas hålla stängt.

  Strejken är ett allvarligt problem, mest för invånarna i landet, som tvingas in i någon form av limbo då de varken vet in eller ut vad som sker. Turistnäringen drabbas också allvarligt, då turister inte kan röra sig över landet. 200 indiska turister hade blivit eskorterade av polis till gränsen för att kunna ta sig hem. Turister som anlände Pokhara från Kathmandu den första dagen med buss, blev tvingade att gå till Lakeside-området från stadion. En sträcka på cirka 8 km.

  Än så länge vet vi inte hur länge strejken kommer fortgå. Det vet ingen, men så länge inget våld används så känns det rätt lugnt. Börjar våld användas, kvittar av vilken sida som använder det först, känns det som att det kommer trigga ännu mer våld, och då kan det bli ordentligt oroligt här. Vissa ambassader har till och med skickat hem folk från Kathmandu, har jag fått höra.

  Mina planer står fast vid att åka hem om mindre än två veckor, och eventuellt måste jag ta flyget till Kathmandu, då flyget fortfarande fungerar som det ska. Jag måste bara promenera till flygplatsen med all packning, vilket utan packning tar cirka 50 minuter. Med packning kommer det ta längre tid. Sedan hur det löser sig med övernattning etc. i Kathmandu har jag än så länge ingen aning om. Dock har jag än så länge en del dagar kvar här i Pokhara. De spenderar jag med att försöka få så mycket arbete gjort som möjligt. På grund av strejken är det sällan strömavbrott dagtid numera, då inga industrier är igång som kräver ström. Endast kvällstid stängs strömmen av, än så länge.

  Och om all denna turbulens här i landet hörs det nästan ingenting alls bland medierna i Europa.