För några veckor sedan hittade jag en taklampa i en loppisbutik i Kiruna. Jag knatade runt med den hängandes över min axel hela dagen, och på hemresan fick jag baxa med den tillsammans med allt det andra. En brun lampa som jag tror jag kan behöva nu när det börjar bli lite mörkare (har ju inte fått upp några taklampor förutom den över köksbordet). Har ingen aning om vad det är för lampa, men den påminner om den där “Bumling”, men den har transparent plast på ovansidan, så den ger ett välbehövligt sken upp mot taket också.

  Lampan har legat på golvet ett tag eftersom jag inte orkade ta tag i att hänga upp den och fick för mig jag skulle sätta in en dimmer också, och även om jag redan köpt en dimmer så hade jag inte satt den på plats. Sagt och gjort – igår hängde jag upp lampan i hallen och monterade dimmern. Och sedan blev det inofficiellt firande av lampan med en middag med några vänner, och senare utgång.

  Idag är jag lagom trött, men lampan den hänger där och sprider sitt sken. Precis som det är tänkt att en lampa ska göra.

  5,5 timmar spenderade jag i Stockholm idag. Fick gå upp aptidigt, men det gick bra och jag missade inte flyget. Jag satt med och lyssnade på lite intressanta föredrag före det var min tur att gå upp i talarstolen och tala om det som står ni ser på bilden. Så ja, det var en kort och intensiv jobbresa. På hemvägen som jag som en stock på flyget. Minns inte vi lyfte ens (vilket jag märkt är rätt vanligt för mig).

  Tog medvetet ett kort stopp i stan bara för jag ville komma hem i tid. Nästa gång jag åker ner dit ska jag stanna lite längre och försöka hälsa på lite syskon. Känns som en klok idé.

  Idag tog jag mig tillfället när det bjöds. Jag satte mig ner i kyrkbänken ungefär 18.50 (efter att jag fått tokcykla till bankomaten för att ta ut mer pengar till entrén, eftersom jag lyckades köpa skivor för pengarna jag hade med mig före jag betalade entrén) i S:t Olovs kyrka. Folk hade redan anlänt och en del anslöt efteråt. Lokalen var upplyst och ut från absiden, eller vad det nu heter i en kyrka, så kom Emil Svanängen (a.k.a. Loney Dear) ut och satte sig ned på en pall.

  Omgärdad av alla möjliga musikaliska manicker lät han sina fingrar falla över strängarna på gitarren och skapa en upplevelse för vi som var där som var något ut över det vanliga. Jag kan bara bäst beskriva det som en total musikalisk orgasm. Känslan, atmosfären, ljudet, publiken, lokalen – allt var bara så närvarande på en gång. Det var så jag kände nackhåren resa sig och jag bara njöt.

  Jag saknar ord. De som inte var där missade något. Jag som var där fick en upplevelse jag kommer bära med mig en lång tid framöver. Tack Loney Dear!

Ibland hör jag frågan om vilken årstid som är ens favorit. Jag vill hävda att alla årstider är härliga. Och nu när vi är mitt inne i hösten med siktet ställt mot vintern så njuter jag av varje dag då jag kommer ut på en promenad eller cykeltur. Den friska, kalla och klara luften som möter en är som en väckarklocka i sig.

Igår spenderade jag en timme eller två på balkongen i strålande solsken med en bok i handen. Det kändes bara så otroligt härligt att sitta där och frikoppla mig själv från allt annat.

Förutom den klara luften är också färgerna något som tilltalar mig när det är höst. De starka kontrasterna som lämnar det gröna bakom oss för att övergå i det grå-svarta. Men där emellan lever världen upp och avlossar en bredsida med färgexplosioner som bara är helt underbara.

Solen sken sina höstlika strålar in genom fönstret när jag satt i fåtöljen och läste en bok. Jag fick för mig att gå en promenad och så blev det också. Under promenadens lilla tur kom jag förbi galleriet vid bron och såg att det var öppet. Gatuprataren utanför sa något om “Olja och akvarell”. Så in klev jag och vad tittade mot mig direkt om inte en kvinna i röd klänning.

Nåja, nu var kvinnan målad på en duk och en del av en stor tavla, men oj vilken tavla. Och sedan såg jag den röda plutten vid sidan om och insåg att den där kvinnan kommer få glädja någon annans vägg. Kände bara ett stort ha-begär, för jag hade verkligen inte tackat nej till ha den hängande här hos mig. Exempelvis i min hall med bra belysning hade den gjort susen. Konstnären heter Ethel Marklund och vilka oljemålningar. Vilka färger. Mums säger jag bara.

Det råder fotoförbud på galleriet, så jag fick inte ta några foton från insidan för att visa verken som hänger där, men oj vad gärna jag gjort det. Konstnären var på plats i lokalen, så jag frågade henne om jag fick ta ett foto från utsidan. Detta var det jag lyckades åstadkomma och trots alla reflektioner så får det förmedla känslan. Annars välkomnar jag alla att besöka Galleri 1 vid bron. Helt klart värt ett besök nu.

När jag sitter och äter frukost är det rätt omöjligt att inte titta ut genom fönstret. Idag sken solen rakt in och det är helt klart uppenbart att jag borde putsa mina fönster. Tänker jag göra det idag? Nej! Tänker jag göra det inom en vecka? Sannolikt inte! Aja, varför skynda med det nu.

Ny dag och nya utmaningar. Undra vad för roligt den här dagen har att erbjuda… en sak som är säker är att en person som står mig väldigt nära fyller år idag. Grattis!

När jag bodde i Stockholm för en massa år sedan var caféer något av det jag brukade besöka titt som tätt. Ibland med sällskap, men oftast själv. Jag hade ett favorithak i Birger Jarls-passagen där jag brukade sitta och titta ut längs Birger Jarlsgatan medan jag satt med en stor kopp te vid sidan om mig och en penna i handen som formulerade mina tankar ner på papper som jag sedan skickade någonstans i landet där mottagaren existerade.

Att skriva brev är för mig en väldigt skön mental explosion då jag kan släppa alla väggar och bara låta mina känslor och tankar flyta ut i ord och bokstäver som skapar sammanhang genom meningar och konstiga formuleringar. I dagens samhälle existerar ju nästan inte brevskrivandet längre. Inte ens via e-brev nästan. Men jag har en utmaning i att skriva brev på annan plats hemma. Det ska helst vara på ett café där jag känner mig avslappnad och kan försvinna in i min egen bubbla. Tyvärr så har vi inte riktigt något sådant café här i stan, men jag ska ge en plats en chans kanske. I veckan så var jag i Kiruna och där hittade jag ett café som jag så länge saknat.

Jag satte mig där i min ensamhet med mina tankar och en stor mugg te. Sakta tog jag upp blocket och lade det framför mig och började formulera de känslor och tankar som ingen ser när de pratar med mig. Jag klädde av mig naken inför pennans makt och lät den ta kontroll över mig. I den lugna ointagliga bubblan satt jag där i en nedsutten soffa och bara fokuserade på mig själv. Morotskakan smakade underbart och teet gav mig värme när jag släppte ut de tankar jag bär på.

Jag satt där maktlös inför verkligheten / Utan att våga skrika så släppte jag lös sanningen / Smärta och glädje tillsammans – allt var där / Det river och lämnar djupa spår / Spår som formar mig och förändrar mig / Ni kommer aldrig vet och aldrig förstå / Förutom du som läser brevet