.. sägs ju vara röd.. så jag bidrar med en bild från diskhon i köket så här på lillejulafton. Det verkar vara som en del inte vågar inse vart kött egentligen kommer ifrån. För mig är det självklart. Är ju uppväxt med jakt och stycka djur. Minns så väl hur jag och min bror när vi var små sprang runt med vars en älgklöv (säger man så? eller är det en klov? en klov – flera klövar… hm.. tål att funderas på) i handen och lekte medan pappa och de andra jägarna styckade älgen. Eller alla fågeljakter då jag sprang runt likt en apportör och hämtade gräsänderna eller fasanerna som föll från skyn efter välplacerade hagelsvärmar.

  Mat ska man inte vara rädd för. Och då inte heller vart den kommer ifrån. Hellre ett styckat rådjur på köksbänken än en snabbprocesad slaktgris.

  God jul!

  Ibland kan man fundera om allt det man ser verkligen är vad man ser eller om det bara är en fasad som döljer något annat. Gick förbi de här husen för någon dag sedan, och de om något visar ju på att ibland värdesätts fasaden mer än innehållet. Men om det är innehållet man vill åt.. då är ju i och för sig fasaden bara en bräcklig yta som det är rätt enkelt att hitta sprickor och hål i.

  Fasader har vi alla. Sen om de är bra eller dåliga, det är ju upp till betraktaren. Jag vet jag också har en fasad. Vissa ser bara den, andra ser förbi den. Likväl ser jag ibland bara fasaden hos andra, men hos vissa ser jag insidan också, och det uppskattar jag.

  Har ni någon gång funderat på hur otroligt enformig en dialog blir om det bara är en som talar…

  Skakningarna slår genom bussen likt hammarslag mot mitt huvud och jag känner hur det bultar. Körbanan liknar ett hönsaskinn, men av packad is och snö. Minuterna flyter förbi – blir till timmar. Jag flyr bort i en fjärran värld och kopplar av. Sakta låter jag tröttheten omfamna mig och vagga mig i sin famn medan jag hör orden sjungas för mig. En fjärran tid som jag minns – strålkastarna som lyser upp den mörka asfalten i den skånska sommarnatten och en låt på återuppspelning…

  //… treat me like a renegade / I’m as patient as a chain-reaction / but I’m not afraid / we’re gonna leave all the troubles behind by the turnpike / going away – you know what it feels like / I’ll never let you go…//

  Helgen spenderades i Luleå med vänner. En väldigt bra och trevlig helg. Snön vräkte ner hela tiden och jag njöt av varenda sekund även om jag ibland lyckades klämma ur mig ett klagomål eller två. En helg som verkligen visar att med rätt människor runt omkring sig behöver kan man verkligen njuta av livet ända ut i fingerspetsarna.

  … strålkastarna slår mot den vita snön omkring mig. Livet är en resa och vi styr det själva, men nu.. just nu låter jag busschauffören ta hand om mig.

  Solen sänker sig långsamt ner mot horisonten. Snön som fallit under förmiddagen bäddar in allt i ett vitt duntäcke. Endast älven flyter obehindrat förbi med sitt mörker. Klockan är 12:38 och snart är mörkret här.

  Gjorde en liten knasig sak idag. Borde inte gjort den, men gjorde det ändå. Aja. Så är livet ibland.

  Klockan är slagen och sömnen kallar, men hjärnan spinner på högvarv just nu. Ur högtalarna hör jag italienska ord som tilltalar mig och som jag trivs med. Fötterna är lite blöta efter utspilld öl och lite promenad i nattregnet. Näsan snorar och jag funderar på vilka sängkläder jag ska bädda sängen med innan jag väl kan lägga mig. Men det är inte allt som finns där inne i hjärnans alla kanaler nu.

  Det är lite enastående hur mycket det är att möjligt att minnas. Från små detaljer kring uppväxten med olika mönster på rullgardinerna, till vad som skedde igår. Efter de senaste veckorna bär jag med mig en mängd minnen och upplevelser jag sent kommer glömma. Personer jag träffat som får mig att må bra och saker jag gjort som jag är glad att jag väl gjorde, och inte sköt på mer framför mig.

  Husen på bilden är en del av alla minnen jag bär med mig. Jag kan ta mig tillbaka till den här platsen i morgon och promenera förbi och lyfta blicken om jag vill. Men vill jag det? Den blå himlen mot de grå huskropparna – för mig är kontrasterna stora, men samtidigt tycker jag mig känna en viss harmoni i det också.

  Men så finns där också andra minnen. Som breven jag får och inte förstår mig på varför jag får, och varför personen i fråga måste få för sig att jag ska ta någon sida bara för jag får brev skickade till mig. Har andra problem får de väl lösa dem själva. Men även breven jag inte får minns jag… och de.. det är nog det mest sorgliga för stunden.

  Nu ska jag bädda sängen!

  Jag blev lite halvt påtvingad att ta lite ledigt från jobbet – annars hade mina kvarvarande semesterdagar försvunnit. Sagt och gjort tog jag lite avkopplande semester. Blev en sväng till Stockholm, men även Wroclaw och Krakow. Mesta tiden av semestern har jag bara varit renodlad egoist och tänkt mig själv. Då ingår det att ibland slå sig ner på ett trevligt café, beställa en kopp te och croissant, samt en avslutande cognac. Nåja, nu tog jag cognacen först och sedan det andra, men gott var det.

  I Krakow och Wroclaw träffade jag vänner från en svunnen tid. Har inte sett dem sedan vi skiljdes åt i ett avlångt land i söder 2009, men när vi sågs kändes det som att vi inte varit ifrån varandra någon längre tid. Kul var det och jag ska säkerligen åka ner och hälsa på fler gånger framöver. Tänker dock inte låta det gå så lång tid som det gjorde nu innan vi ses igen.

  Även i Stockholm blev det till att träffa vänner och koppla av. Nåja, inte bara avkoppling, för när en 4-åring drar i dig och vill leka, ja då blir det inte mycket till avkoppling. Har tappat räkningen på hur många gånger jag blev fängslad, huggen med svärd eller fick agera häst. Så går det när livet levs här och nu.