… since I wrote anything here. Let’s just say this site wasn’t a priority for me for a long time as I had other things that was more important. And the site hasn’t been working for a few years as there was something wrong with the WordPress-installation and I didn’t bother to fix it. But yesterday I started to look into this and today I fixed it.

So I’m back!

And oh my there has been a lot of things happening in my life since I last wrote here back in 2016. No point in going through it all in some sort of chronological order. Time flies and things change – as do I.

Let’s see what I do with this site now when it is back up and running again…

Regnet har fallit ner hela dagen idag. Säkerligen någon liten minuts uppehåll, men det har jag då inte märkt. Känns nästan lite overkligt att hösten redan är här. Vad hände liksom? Vår, sommar och nu redan höst. Det är ju inte förvånande på ett sätt, men ändå infinner sig samma känsla varje år. Mörkret kommer tidigare om kvällarna och jag börjar klä på mig varmare tröjor igen.

Våren var nog den en av de mest hektiska jag varit med om på länge. Vi hade så mycket att göra och det kändes ibland som att tiden inte räckte till. Men vi klarade av det och i dagen jag gick på semester sa jag även upp mig från jobbet. Dags att söka lite nya utmaningar känner jag så nu lämnar jag det offentliga för det privata. Ser verkligen fram emot det. Om en vecka vet jag hur min första dag på det nya jobbet har varit.

Semestern bjöd på många härliga upplevelser. Vi var tillbaka en sväng uppe i Missoula och det var så fantastiskt. Sitta på altanen och se hur en vithövdad havsörn sveper ner över floden för att fånga en fisk. Bara koppla av med familjen omkring sig och njuta av avkopplingen. Ta en liten tur i en gummiring längs med floden och spana efter var fisken står för att sedan försöka hitta platsen från strandkanten med en fluga. Vilken underbar tid.

Och lilla björnen bara växer. Nu är det förskola som gäller och det känns nästan lite overkligt. Vilken underbar tid vi har tillsammans.

Yes, sometimes I am not so good at doing things that I set up to do. Like keeping this site alive with new posts about my life. I started this blog way back. I started on New Years Eve of 2007 if you check back here. But I actually started even before that. About 1998 I think I started writing an online blogg as a diary for my self. I kept it going for years but then things changed and I stopped writing here.

Back then I coded everything on my own and in HTML and ASP, but now I lean back and enjoy the possibility to use a system made by others. Maybe I one day will be able to lift in those old entries and put them here. That would make this blog go from being around eight years old to be more like 18 years old. Shit, that’s more than half my life.

But from 2007 and until now it mostly focused on my small wanderings while I studied. And then it focused on Nepal for a while when I was there for writing my master thesis. And then about when I moved up to the more northern part of Sweden. Well, right now I live in Stockholm, so I am back to the city where I lived when I started writing back in 1998.

So what has been going on here since last? Well I made some promise to my self to be more active here, but half a year later I did one entry here and then it’s been silent for more than a year. We can just say that my life has been full with a lot of other things. I just haven’t had time to sit down here and write. I haven’t been inspired fully, and I need that to do things.

But here I sit now. A new year has just begun and the snow is just barley covering the ground. I wish we had way more snow, but I am pleased with his little about. The capital of Sweden isn’t very famous for having white winters. Normally everything is just grey, black, brown and rainy here during the winters.

I do not know what happened to 2015 more than that i flew by. The clouds on the photo above are taken a night almost a year ago, when me and my wife visited Guatemala to be part in our friends wedding. Then there came a new job and a move. After that an expansion of the “us” to a “family” and since then it’s just been more or less that on the agenda every day. And I love it.

There are so many things that are going on right now that I can’t even do a recap of the last half year. But it’s been about that long, or even more, since I last wrote here. My entire plan with the last entry was to become a bit more active. We can just conclude that I’ve f*cked that one up.

The spring and summer just flew by and now I’m sitting here in a rainy autumn and wonder what great things I’ve enjoyed during the year? Well, plenty of them. Spending time with friends, making new friends, packing down a life and then half way packing it up again in a new location. Everything while trying to keep at least one foot down on the ground and the real world.

I have a new job, which is exciting. Well, the actual job is not new, because it’s more or less exactly the same things I’ve been doing the last 4-5 years, but the employer is new, the city is new and the local context is new. So yes, a new job, but at the same time not. Still working within the field of urban planning. But why change a winning concept?

Have to ditch this now. The bed is calling for me and I need some slepp because I have an early morning tomorrow.

.. on a box!

Yep, that’s how you could say that life sometimes feels like. Or not.

One thing is for sure – I haven’t had time to be around here for a very long time. And yes, time flies away when you’re busy. So many things have changed since I last took the time to write here. A new year passed in a blink of a second and now we’re already heading down the lane for the next Midsummer-parties here in Sweden.

Ja, det var lite regn den där dagen i maj. Men i övrigt kändes det bara bra.

Har haft på tok för mycket att göra för att hinna ägna mig åt att skriva ner mina tankar. Hade en knäpp dröm i natt baserad på en rubrik jag såg i tidningen om att donera avföring. Ja, jag tänker då inte gå in på detaljer om drömmen, men knäpp var den. Punkt slut.

I morgon blir det till att vara lite bärhjälp. Å så jobba lite på det efteråt. Känns som en rätt lugn dag.

Ja, det är dags för den där tiden på året då allt ska vara mysigt och varmt, samtidigt som snön ska ligga tjock utanför fönstret. Är det så då? Jo, jag tänker då bestäm hävda det. Till slut kom vintern efter att november nästan gjort mig lite halvt galen med sitt skånska väder.

Nu ligger snön tjock på marken och jag får dra på mig täckbyxor när jag går till jobbet allt som oftast. Och jag bara njuter. Så här ska en riktig vinter vara.

Och för första gången i år så smakar jag en Kallholmen julöl.

God öl.. jag menar god jul!!

Well, time flies faster than we know it sometimes. I remeber when I stood there and look out over the open field and the red cliffs rising from the ground like if someone had just pushed them straight up. Slowly during eons of time the forces of nature have shaped them to what they are today. Each second counting and meaning something. Yet, we humans run around here for a short period of time thinking we are the most important happening ever.

Raise your view from your own feet and at least look more than one feet ahead of you when walking down the path of your life. Realise that you’re not alone out there, and what you do will give an impact in other peoples lives.

I stood there and just took it all in, that day. I a few seconds the world stopped spinning in my world. How can something be that beautiful?

Jag har känt mig lite avkopplad från livets tågresa på sistone. Eller ja, saker rullar på och går ständigt framåt, men jag känner att jag tagit en paus härifrån. Inte så livsavgörande kanske, men har nu suttit här och gått igenom en del gamla inlägg. Fixat lite med tekniska saker så sidan ska fungera ordentligt. Fråga mig inte varför jag skriver om det, för det är rätt ointressant ändå. Hur som helst, dags att skriva lite här.

But I don’t know if I should write in English or not. Perhaps I’ll do a mix and alter from time to time. Anyway, the last months have passed quick. Things change and so do I. Personal development is never wrong. That’s why I’m going to sleep now!

When you think everything is calm and silent, you sometimes bumps into something that disturbs your everyday walk along the pathway of life and makes you lift your gaze from the gravel in front of your feets and look around. And then you see it – the look in those eyes that are looking back at you without you even being distracted. This rhino gave me that look when I was looking at it at the Elephant Orphanage on the outskirts of Nairobi.

It’s been happening many things since I last wrote here. Have no intention in trying to make a re-cap of it all, but lets say that I have enjoyed most of it. Life is moving forward with the throttle set to a good steady pace forward. What I’m doing? Enjoying the ride of course.

Spenderade helgen i Göteborg och träffade vänner och fick lite avkoppling. Väldigt skönt och avkopplande. Blev en massa promenerande överallt och har nog aldrig sett så mycket av stan tidigare under ett besök. Nästan så jag kanske kan börja hitta runt i den nu… nästan.

Det sker mycket omkring mig och det går upp och det går ner. Just nu går det uppåt och jag blickar framåt med tillförsikt och glädje.

Ja, det där vita, som det var 14 år sedan jag gled runt på, har jag nu till slut haft under mina fötter igen. Nog för att jag gått på snön i vinter, men i förra veckan stod det skidåkning på schemat. Att jag inte åkt på 14 år – det förstår jag inte. Vi var uppe vid Storklinta och åkte och det räcker väl att jag uttrycker det hela med ett klassiskt Skellefte-uttryck: Nått så djävulskt!

Att stå där uppe på toppen och blicka ut över landskapet var också helt underbart. Nått så djävulskt kul och vackert!

Nej, nu åker jag till Kenya en sväng. Hejsvejs!

… säger mer än tusen ord sägs det. Eftersom jag inte orkar skriva tusen ord så får den här bilden säga allt.

  Ja, nu är det upploppet som gäller. Bara ge järnet in i det sista för att sen kunna koppla för en kort sekund innan nästa äventyr börjar. Det känns i alla fall så, och igår blev det än mer påtagligt på ett annat sätt när hockeylaget hade någon form av kick-off på torget i samband med slutspelet. De sköts fyrverkerier å allt möjligt för att fira slutspelet. Min enda tanke var – spara det där firandet tills ni fixat guldet.

  Har styrt upp lite saker inför äventyret i april. Ska fortsätta med det idag, men det känns än så länge väldigt bra och ska bli rejält roligt.

  Normalt sett så är det här arbetstid för mig. Kl är 8.15, men jag kände inte för att rusa till jobbet i morse. Första mötet är 9.30, så varför ska jag rusa dit då? Har en massa extratimmar redan, och det är väl på tiden att jag balanserar det här lite.

  Jag tycker titeln och motivet på bilden talar sitt tydliga språk. Efter fredagskvällens thai-käk med kollegorna på jobbet, X antal öl senare och lite tid på ett dansgolv då jag kände mig som lammköttet blev maten på bricken på bilden det som räddade kvällen. Inte en kväll ute på krogen utan att svulla lite sunkmat på från Max på vägen hem. Den där bea-dippen är oslagbar.

  Så ja, fredagskvällen var lyckad. Resten av helgen också. Blev inköp av tavla på en vernissage, go-fika med U, tvättstuga, dejt med dammsugaren och avkoppling. Precis vad jag behövde efter den nog mest indirekt händelserika veckan i mitt liv på väldigt väldigt länge. Men mer om det en annan gång.

  Efter några veckor med massor på jobbet och fullmatade helger så har jag äntligen kunnat njuta av en lugn avslutning på en vecka. Så otroligt skönt med att koppla av och inte göra så värst mycket.

  Bilden? Ja den är ju så klart från en av favoritfilmerna som gick på tv i fredags. Tror inte jag behöver nämna titeln. Den andra filmen, som jag först tittade på innan jag slog över till den här, var Stardust, som jag inte sett på länge. Älskar den filmen, men mest på grund av musiken tror jag.

  Lördagen bestod av att dega lite på förmiddagen innan jag åkte ut som assistent åt L, U och M som skulle åka ett 12 km skidlopp. Jag tog hand om bilen och flyttade den mellan start och mål. Kvällen blev det sipsii med dippa hos mig och dumburken visade lite från Mello. Det är förvånansvärt hur mycket man försöker mjölka ur den där kossan (programmet då alltså). Bara åtta låtar per program, och först går fem vidare och sedan fyra och man ska rösta hela tiden. Men va fan ge er! Vad är nästa grej? Nästa år är det bara en låt per program som åker ut eller?

  Idag blev det skridskor för första gången i år. Underbart väder och jag var som Bambi på hal is. Ingen vacker syn helt enkelt, men jag tog mig runt i alla fall. Och några vurpor bjöd jag på.

  .. får man lov att bara ligga där i soffan och inte göra ett endast vettigt skit. Bara koppla av och låta tiden passera medan någon menlös serie om brottsutredningar rullar förbi på tv-rutan. En massa komplicerade metoder och konstiga termer använder de sig av, som om det vore en självklarhet för alla att förstå. Allt för att låta det hela verka mer intressant än vad det egentligen är. Hur hemskt det än låter gillar jag faktiskt det där menlösa, men bara ibland. Det menlösa i att bara ligga där på soffan och inte göra en enda vettig sak.

   Det nya året har passerat inkörningsperioden. Livet återvänder till det normala. Och ja, ibland undrar man vad som hände med tiden som varit.

  Mycket snack blir det vid eftermiddagsfikat på jobbet. Ibland om små saker, ibland om stora. Idag satt jag och funderade lite i det tysta över hur förra året var medan alla andra pratade på. Var det några särskilda saker jag kom ihåg eller upplevde? Ja, listan kan göras lång och jag tänker inte ägna det här utrymmet åt att redogöra för allt som jag gjorde eller ångrar eller inte gjorde. Varför ska jag göra det?

  Det jag tänker dela med mig av här är att jag spenderade den sista dagen på 2011 med en del av de personer som betyder mest för mig. Ja, och en hund då också…

  .. sägs ju vara röd.. så jag bidrar med en bild från diskhon i köket så här på lillejulafton. Det verkar vara som en del inte vågar inse vart kött egentligen kommer ifrån. För mig är det självklart. Är ju uppväxt med jakt och stycka djur. Minns så väl hur jag och min bror när vi var små sprang runt med vars en älgklöv (säger man så? eller är det en klov? en klov – flera klövar… hm.. tål att funderas på) i handen och lekte medan pappa och de andra jägarna styckade älgen. Eller alla fågeljakter då jag sprang runt likt en apportör och hämtade gräsänderna eller fasanerna som föll från skyn efter välplacerade hagelsvärmar.

  Mat ska man inte vara rädd för. Och då inte heller vart den kommer ifrån. Hellre ett styckat rådjur på köksbänken än en snabbprocesad slaktgris.

  God jul!

  Ibland kan man fundera om allt det man ser verkligen är vad man ser eller om det bara är en fasad som döljer något annat. Gick förbi de här husen för någon dag sedan, och de om något visar ju på att ibland värdesätts fasaden mer än innehållet. Men om det är innehållet man vill åt.. då är ju i och för sig fasaden bara en bräcklig yta som det är rätt enkelt att hitta sprickor och hål i.

  Fasader har vi alla. Sen om de är bra eller dåliga, det är ju upp till betraktaren. Jag vet jag också har en fasad. Vissa ser bara den, andra ser förbi den. Likväl ser jag ibland bara fasaden hos andra, men hos vissa ser jag insidan också, och det uppskattar jag.

  Har ni någon gång funderat på hur otroligt enformig en dialog blir om det bara är en som talar…

  Skakningarna slår genom bussen likt hammarslag mot mitt huvud och jag känner hur det bultar. Körbanan liknar ett hönsaskinn, men av packad is och snö. Minuterna flyter förbi – blir till timmar. Jag flyr bort i en fjärran värld och kopplar av. Sakta låter jag tröttheten omfamna mig och vagga mig i sin famn medan jag hör orden sjungas för mig. En fjärran tid som jag minns – strålkastarna som lyser upp den mörka asfalten i den skånska sommarnatten och en låt på återuppspelning…

  //… treat me like a renegade / I’m as patient as a chain-reaction / but I’m not afraid / we’re gonna leave all the troubles behind by the turnpike / going away – you know what it feels like / I’ll never let you go…//

  Helgen spenderades i Luleå med vänner. En väldigt bra och trevlig helg. Snön vräkte ner hela tiden och jag njöt av varenda sekund även om jag ibland lyckades klämma ur mig ett klagomål eller två. En helg som verkligen visar att med rätt människor runt omkring sig behöver kan man verkligen njuta av livet ända ut i fingerspetsarna.

  … strålkastarna slår mot den vita snön omkring mig. Livet är en resa och vi styr det själva, men nu.. just nu låter jag busschauffören ta hand om mig.

  Solen sänker sig långsamt ner mot horisonten. Snön som fallit under förmiddagen bäddar in allt i ett vitt duntäcke. Endast älven flyter obehindrat förbi med sitt mörker. Klockan är 12:38 och snart är mörkret här.

  Gjorde en liten knasig sak idag. Borde inte gjort den, men gjorde det ändå. Aja. Så är livet ibland.

  Klockan är slagen och sömnen kallar, men hjärnan spinner på högvarv just nu. Ur högtalarna hör jag italienska ord som tilltalar mig och som jag trivs med. Fötterna är lite blöta efter utspilld öl och lite promenad i nattregnet. Näsan snorar och jag funderar på vilka sängkläder jag ska bädda sängen med innan jag väl kan lägga mig. Men det är inte allt som finns där inne i hjärnans alla kanaler nu.

  Det är lite enastående hur mycket det är att möjligt att minnas. Från små detaljer kring uppväxten med olika mönster på rullgardinerna, till vad som skedde igår. Efter de senaste veckorna bär jag med mig en mängd minnen och upplevelser jag sent kommer glömma. Personer jag träffat som får mig att må bra och saker jag gjort som jag är glad att jag väl gjorde, och inte sköt på mer framför mig.

  Husen på bilden är en del av alla minnen jag bär med mig. Jag kan ta mig tillbaka till den här platsen i morgon och promenera förbi och lyfta blicken om jag vill. Men vill jag det? Den blå himlen mot de grå huskropparna – för mig är kontrasterna stora, men samtidigt tycker jag mig känna en viss harmoni i det också.

  Men så finns där också andra minnen. Som breven jag får och inte förstår mig på varför jag får, och varför personen i fråga måste få för sig att jag ska ta någon sida bara för jag får brev skickade till mig. Har andra problem får de väl lösa dem själva. Men även breven jag inte får minns jag… och de.. det är nog det mest sorgliga för stunden.

  Nu ska jag bädda sängen!

  Jag blev lite halvt påtvingad att ta lite ledigt från jobbet – annars hade mina kvarvarande semesterdagar försvunnit. Sagt och gjort tog jag lite avkopplande semester. Blev en sväng till Stockholm, men även Wroclaw och Krakow. Mesta tiden av semestern har jag bara varit renodlad egoist och tänkt mig själv. Då ingår det att ibland slå sig ner på ett trevligt café, beställa en kopp te och croissant, samt en avslutande cognac. Nåja, nu tog jag cognacen först och sedan det andra, men gott var det.

  I Krakow och Wroclaw träffade jag vänner från en svunnen tid. Har inte sett dem sedan vi skiljdes åt i ett avlångt land i söder 2009, men när vi sågs kändes det som att vi inte varit ifrån varandra någon längre tid. Kul var det och jag ska säkerligen åka ner och hälsa på fler gånger framöver. Tänker dock inte låta det gå så lång tid som det gjorde nu innan vi ses igen.

  Även i Stockholm blev det till att träffa vänner och koppla av. Nåja, inte bara avkoppling, för när en 4-åring drar i dig och vill leka, ja då blir det inte mycket till avkoppling. Har tappat räkningen på hur många gånger jag blev fängslad, huggen med svärd eller fick agera häst. Så går det när livet levs här och nu.

  Jag förstår inte alltid varför och hur. Men ge mig bara ett svar. Ett svar brukar underlätta, men det är ju inte alltid man får som man önskar. Men att säga att man vill ge ett svar, och sedan inte göra det är indirekt också ett svar. Ofta ett mer tydligare svar än något annat man kan ge. Så ja, det är nästan så jag ska be dig vara tyst, för du är rätt duktig på det.

  Det enda tråkiga är väl att jag tycker tystnadens svar är det fega svaret. Det där svaret man tar till när man inte vågar säga det man egentligen vill säga. Så ja, det är ett fegare svar och därmed nu det enda svaret jag vet jag kommer få, men jag ger en respit så får vi se om det kommer något annat svar. För ja, det är ju så otroligt hemskt att säga vad man tycker och vara ärlig. Nästan så hemskt som att gå på en cykelväg en solig sommardag.

  Det är bra med växel och småmynt ibland. Vi får se om jag får någon nytta av de jag har i den här skålen om inom några dagar. Skruvarna däremot.. de tänker jag låta ligga kvar. Gör väl inget om man har en eller två lösa…

  Har bänkat mig i favorit-fåtöljen en stund nu och avnjutit lite Solsidan. Perfekt underhållning en söndag när molnen gör att allt får en lite gråaktig färg ute. Skönt att bara koppla av och få några goda skratt serverade på silverfat.

  Helgen i övrigt har varit riktigt lugn och skön, förutom AW:n i fredags som slutade 02.30 på natten. Skönt att bara käka lite gott och träffa nya människor. Lördagen blev också rätt lat, men som tur var fick L ut mig på promenad, annars hade risken varit stor att jag bara bänkat mig själv i soffan hela dagen. Nu fick jag i alla fall lite gjort och frisk luft. Och jag höll emot begäret att skyffla i mig lösgodis.

  Saxat från Solsidan: “- Men älskling, hur kan du vara utbränd? Du gör ju inget om dagarna! – Men det kan vara väldigt stressande det också!” Min kommentar? Tacka fan för att jag inte lever ett sådant liv!

Bara för att det var tisdag idag så firade vi av det med en öl på Bishop. Bra med något annat en tisdagskväll än att bara dra hem för att inse att jag borde diska. I stället bidde det trevligt sällskap, god mat och en stunds avkoppling. Efteråt fick jag dra hem snabbare än snabbast för att hämta plånboken och årskortet jag fått låna av Leif (tack Leif!). Upp till ladan och även om jag missade de första 8 minuterna missade jag inget av målen.

  För några veckor sedan hittade jag en taklampa i en loppisbutik i Kiruna. Jag knatade runt med den hängandes över min axel hela dagen, och på hemresan fick jag baxa med den tillsammans med allt det andra. En brun lampa som jag tror jag kan behöva nu när det börjar bli lite mörkare (har ju inte fått upp några taklampor förutom den över köksbordet). Har ingen aning om vad det är för lampa, men den påminner om den där “Bumling”, men den har transparent plast på ovansidan, så den ger ett välbehövligt sken upp mot taket också.

  Lampan har legat på golvet ett tag eftersom jag inte orkade ta tag i att hänga upp den och fick för mig jag skulle sätta in en dimmer också, och även om jag redan köpt en dimmer så hade jag inte satt den på plats. Sagt och gjort – igår hängde jag upp lampan i hallen och monterade dimmern. Och sedan blev det inofficiellt firande av lampan med en middag med några vänner, och senare utgång.

  Idag är jag lagom trött, men lampan den hänger där och sprider sitt sken. Precis som det är tänkt att en lampa ska göra.

  5,5 timmar spenderade jag i Stockholm idag. Fick gå upp aptidigt, men det gick bra och jag missade inte flyget. Jag satt med och lyssnade på lite intressanta föredrag före det var min tur att gå upp i talarstolen och tala om det som står ni ser på bilden. Så ja, det var en kort och intensiv jobbresa. På hemvägen som jag som en stock på flyget. Minns inte vi lyfte ens (vilket jag märkt är rätt vanligt för mig).

  Tog medvetet ett kort stopp i stan bara för jag ville komma hem i tid. Nästa gång jag åker ner dit ska jag stanna lite längre och försöka hälsa på lite syskon. Känns som en klok idé.

  Idag tog jag mig tillfället när det bjöds. Jag satte mig ner i kyrkbänken ungefär 18.50 (efter att jag fått tokcykla till bankomaten för att ta ut mer pengar till entrén, eftersom jag lyckades köpa skivor för pengarna jag hade med mig före jag betalade entrén) i S:t Olovs kyrka. Folk hade redan anlänt och en del anslöt efteråt. Lokalen var upplyst och ut från absiden, eller vad det nu heter i en kyrka, så kom Emil Svanängen (a.k.a. Loney Dear) ut och satte sig ned på en pall.

  Omgärdad av alla möjliga musikaliska manicker lät han sina fingrar falla över strängarna på gitarren och skapa en upplevelse för vi som var där som var något ut över det vanliga. Jag kan bara bäst beskriva det som en total musikalisk orgasm. Känslan, atmosfären, ljudet, publiken, lokalen – allt var bara så närvarande på en gång. Det var så jag kände nackhåren resa sig och jag bara njöt.

  Jag saknar ord. De som inte var där missade något. Jag som var där fick en upplevelse jag kommer bära med mig en lång tid framöver. Tack Loney Dear!

Ibland hör jag frågan om vilken årstid som är ens favorit. Jag vill hävda att alla årstider är härliga. Och nu när vi är mitt inne i hösten med siktet ställt mot vintern så njuter jag av varje dag då jag kommer ut på en promenad eller cykeltur. Den friska, kalla och klara luften som möter en är som en väckarklocka i sig.

Igår spenderade jag en timme eller två på balkongen i strålande solsken med en bok i handen. Det kändes bara så otroligt härligt att sitta där och frikoppla mig själv från allt annat.

Förutom den klara luften är också färgerna något som tilltalar mig när det är höst. De starka kontrasterna som lämnar det gröna bakom oss för att övergå i det grå-svarta. Men där emellan lever världen upp och avlossar en bredsida med färgexplosioner som bara är helt underbara.

Solen sken sina höstlika strålar in genom fönstret när jag satt i fåtöljen och läste en bok. Jag fick för mig att gå en promenad och så blev det också. Under promenadens lilla tur kom jag förbi galleriet vid bron och såg att det var öppet. Gatuprataren utanför sa något om “Olja och akvarell”. Så in klev jag och vad tittade mot mig direkt om inte en kvinna i röd klänning.

Nåja, nu var kvinnan målad på en duk och en del av en stor tavla, men oj vilken tavla. Och sedan såg jag den röda plutten vid sidan om och insåg att den där kvinnan kommer få glädja någon annans vägg. Kände bara ett stort ha-begär, för jag hade verkligen inte tackat nej till ha den hängande här hos mig. Exempelvis i min hall med bra belysning hade den gjort susen. Konstnären heter Ethel Marklund och vilka oljemålningar. Vilka färger. Mums säger jag bara.

Det råder fotoförbud på galleriet, så jag fick inte ta några foton från insidan för att visa verken som hänger där, men oj vad gärna jag gjort det. Konstnären var på plats i lokalen, så jag frågade henne om jag fick ta ett foto från utsidan. Detta var det jag lyckades åstadkomma och trots alla reflektioner så får det förmedla känslan. Annars välkomnar jag alla att besöka Galleri 1 vid bron. Helt klart värt ett besök nu.

När jag sitter och äter frukost är det rätt omöjligt att inte titta ut genom fönstret. Idag sken solen rakt in och det är helt klart uppenbart att jag borde putsa mina fönster. Tänker jag göra det idag? Nej! Tänker jag göra det inom en vecka? Sannolikt inte! Aja, varför skynda med det nu.

Ny dag och nya utmaningar. Undra vad för roligt den här dagen har att erbjuda… en sak som är säker är att en person som står mig väldigt nära fyller år idag. Grattis!

När jag bodde i Stockholm för en massa år sedan var caféer något av det jag brukade besöka titt som tätt. Ibland med sällskap, men oftast själv. Jag hade ett favorithak i Birger Jarls-passagen där jag brukade sitta och titta ut längs Birger Jarlsgatan medan jag satt med en stor kopp te vid sidan om mig och en penna i handen som formulerade mina tankar ner på papper som jag sedan skickade någonstans i landet där mottagaren existerade.

Att skriva brev är för mig en väldigt skön mental explosion då jag kan släppa alla väggar och bara låta mina känslor och tankar flyta ut i ord och bokstäver som skapar sammanhang genom meningar och konstiga formuleringar. I dagens samhälle existerar ju nästan inte brevskrivandet längre. Inte ens via e-brev nästan. Men jag har en utmaning i att skriva brev på annan plats hemma. Det ska helst vara på ett café där jag känner mig avslappnad och kan försvinna in i min egen bubbla. Tyvärr så har vi inte riktigt något sådant café här i stan, men jag ska ge en plats en chans kanske. I veckan så var jag i Kiruna och där hittade jag ett café som jag så länge saknat.

Jag satte mig där i min ensamhet med mina tankar och en stor mugg te. Sakta tog jag upp blocket och lade det framför mig och började formulera de känslor och tankar som ingen ser när de pratar med mig. Jag klädde av mig naken inför pennans makt och lät den ta kontroll över mig. I den lugna ointagliga bubblan satt jag där i en nedsutten soffa och bara fokuserade på mig själv. Morotskakan smakade underbart och teet gav mig värme när jag släppte ut de tankar jag bär på.

Jag satt där maktlös inför verkligheten / Utan att våga skrika så släppte jag lös sanningen / Smärta och glädje tillsammans – allt var där / Det river och lämnar djupa spår / Spår som formar mig och förändrar mig / Ni kommer aldrig vet och aldrig förstå / Förutom du som läser brevet

När jag kom hem var det första jag gjorde (nåja, efter jag tagit av mig väskan och fått av mig skorna) att tända det här ljuset. Varför? Jo, för mitt på dagen idag föddes en liten parvel i södra delarna av landet som jag är väldigt stolt över. Och jag är stolt över parvelns föräldrar också, eftersom det är min bror och hans underbara fru som är de två lyckligt lottade.

För första gången i mitt liv är jag farbror till en liten filur som jag med glädje kommer följa i livets berg- och dalbana så gott det bara går. Redan i morgon är idag historia och därför tände jag det här ljuset för att på mitt sätt tänka på hur underbart livet är och njuta av den här dagen. Lite senare ringde några missionärer från mormonerna på dörren och jag tog mig till och med tid att snacka med dem lite – inte bara slog igen dörren framför näsan på dem eller vägrade öppna. Nej, jag tog ett litet samtal och förklarade snällt och trevligt att jag inte riktigt delar deras tro och deras syn på någon “gud”. Skakade hand med dem innan jag stängde dörren och vi skiljdes åt. Det är lite intressant det där hur vi ibland på grund av fördomar om andra inte är öppna och ärliga ändå. Vet många som försöker undvika dörrknackare genom att bara inte öppna dörren. Nåja, alla har vi väl något vi vill dölja.

Men som sagt, vad gör det en dag som den här. En glädjens dag i verklig mening. Fick ett sms från min bästa bror när jag satte igång telefonen på morgonen om att de hade begett sig till BB, så jag har gått lite på nålar mest hela dagen, även om det egentligen mest rullat på räls… Min humor är så kass ibland (ofta?), fast jag har faktiskt åkt en jäkla massa tåg idag mellan Kiruna och Luleå.

Nu ska jag fira mitt brorsbarn genom att tvätta min loppis-lampa från Kiruna och se om jag kan hänga upp den i hallen.

Idag har varit en bra, men samtidigt rätt tung dag. Att den varit tung är väl mest på grund av känslan inom mig, och den känslan är helt klart baserad på vinet och drinken från igår kväll. Jag motverkade den tunga känslan genom att ge mig en över två timmar lång promenad längs älven. Precis vad jag behövde en dag som denna. Komma ut och bara låta fötterna styra mig och låta hjärnan vila lite.

Mötte L på vägen hem och vi firade det med att käka sunkmiddag innan vi fortsatte knata hemåt. Den där sunkmiddagen var precis vad jag hade råd med och det ska bli skönt med lite lön i morgon. Kan inte fatta vart jag gjort av alla pengar.. eller jo det har jag stenkoll på.. men ja.. ändå. Liksom. Typ.

Ja, tänk så snabbt det kan gå ibland. 978. Ett härligt minne att bära med sig. Ett sorgset minne att försöka glömma. Alltid är det något som spelar in och påverkar oss hur vi än försöker skydda oss. Men sådant är livet. Det går inte att leva i en bubbla alltid.

  Tvättstugan det är nog den mest fasta punkten jag har just nu. Nej, lägenheten är rätt fast den också, men rutinmässigt så har tvättstugan blivit nummer ett. Varför? Jo, för jag har fått en barnslig rutin vad gäller att tvätta på tisdagskvällar efter jobbet, så även idag. Det känns faktiskt rätt skönt att ha en fast punkt när allt bara rusar omkring en hela tiden. Pulsen i dagens samhälle är absurt hög och det känns inte som det alltid är så bra. Flyga söderut – flyga norrut. Cykla till jobbet – cykla hem från jobbet. Träffa vänner där – träffa vänner här. Ja, alltid är det något och då känns det rätt skönt att ha den där tvättstugan på tisdagskvällarna. När allting kommer omkring så är inte centrifugens 12-minutersprogram så värst snabbt, men det är rätt skönt att det tar den tid det tar.

  Ja, det där med tid. Fråga mig inte varför, men den rullar på väldigt fort och vips så undrar man vart den tog vägen. Har den sprungit och gömt sig under någon sten i skogen eller har den bara dragit förbi och jag står där vid busshållplatsen och väntar? Ok, jag har sällan väntat vid en busshållplats här (cyklar ju…), men hur som så inser jag ibland att lite tid har passerat och undrar mest vad jag gjorde med den.

  I våras tog jag examen och såg fram emot sommaren. Nu känns det som att det redan är höst och sommaren har passerat – och här sitter jag och undrar vad jag gjort? En sak som är säker – jag har varit på en fotbollsmatch i alla fall. Och jag har haft lite semester, men mest jobbat i sommar, vilket gör att jag fortfarande har en massa semester jag ska ta ut senare i år. Undra vart jag ska fara då. Eller ja, jag har en tanke, men vi får se om jag genomför den nu eller nästa år.

  Det nyöppnade fotogalleriet i Boliden var ett av besöksmålen på den lilla biltur jag, U och M gav oss ut på igår. Vi hade kollat när galleriet skulle vara öppet, men inte riktigt vart det låg, så efter en liten rundtur och frågor kom vi fram. Ett bra initiativ och något som kan behövas här i bygden. Har lite foton från Nepal jag klurar på att kanske bidra med framöver.

  Senaste tiden har varit hektisk. Mycke på jobbet, men det är ändå kontrollerbart. Har även bytt kontor nu, så det är redo för när praktikanterna börjar nu på tisdag. Förra helgen beställde jag gardiner till kök och sovrum, och nu går jag mest och väntar på att de ska ringa och säga att allt är färdigt. Sen blir det lite färggladare i sovrummet – det är en sak som är säker. Vardagsrummet får vänta lite på gardiner, för jag måste nog först reda ut hur jag ska ha det här. Och balkongen känns nästan som lite mer prioriterad. Där har jag lite planer, så vi får se hur de blir med det.

  Antingen drag jag ut och springer nu, eller så sätter jag mig på balkongen med en bok. Lutar lite åt det sistnämnda. Springa kan jag ju göra senare…